A tea bag stays longer in the cup.

 

 

I Überlingen tycks stjärnorna alltid lysa extra klart.

Gissa ord-leken som ni vet är en lek som oftast äger rum i sängen vid sovdags. Benni har en förmåga att vilja dra igång leken precis när man tagit klivet över den där "Jag vill inte prata mer nu"-tröskeln som det vilar en förbannelse över. Börjar man prata igen blir man pigg på nytt och kan inte somna. Båda två har ofta svårt för att komma på ett nytt ord till den andre och när jag låg där igår dök av någon anledning ordet navelludd upp i huvudet.

 

Vanliga frågor är:

Är det en sak?

Är det/den i trä/plats/glas/metall?

Är det/den större än en fotboll?

 

Jag kom på att det inte skulle hålla i längden, bestämde mig för att inte låta Benni lista ut det ordet, och istället frågade jag honom vad navelludd heter på tyska. Han tänkte, och tänkte, alldeles för länge och jag fick aldrig något ordentligt svar.

Pilla navelludd!

Det måste ju finnas ett ord för navelludd! För en svensk är det ett av de naturligaste orden, har jag inbillat mig iallafall. Att inte ha ett ord för navelludd är som att ta bort en del av ordförrådets personlighet.

Idag skrev jag in det i ordboken "babla.se".

"Inga träffat"

Jag kanske råkade säga till Benni att det var ett viktigt ord.

Han påpekade återigen att vi inte har något ord för "Fremdscham". Och amerikanarna har det inte heller.

Det är ett genialt ord.

"Sich schämen" = skämas.

Ich schäme mich = Jag skäms.

"Fremdscham" = Att skämmas för någon annan. Det behöver inte vara någon man känner. Att sätta sig in i den personens pinsamma Situation och skämmas "med" denne. Att skämmas å någon annans vägnar.

Om jag har fattat det rätt så skäms man inte för någon annan utan snarare med någon annan.

Detta tål att redas ut.

Iallafall, så prioriterar man olika ord och uttryck i språken och kanske speglar det även människorna bakom.

Det är inte första gången jag upptäcker och förvånas över att ett ord/uttryck som här knappt går att leva utan inte Finns där hemma eller tvärtom.

 

I söndags morse var det dags för Schwedenprocession nr. 1 här i Überlingen.

Procession = högtidligt festtåg.

 

Det var en gång....

Under Trettioåriga kriget belägrades Überlingen åren 1632 och 1634 av svenskarna. Ca. 2000 borgare och bönder från Überlinge (inkl. förstärkning från städerna Bregenz och Konstanz) stod upp mot ca. 5000 svenskar. Man bestämde att när svenskarna äntligen drar sig tillbaka, ja då ska man för all evighet fira med ett högtidligt festtåg.

Och på den vägen är det. Man höll vad man lovade och än idag (två gånger om året sedan 1635) traskar det högtidliga festtåget med en silvrig "Schwedenmadonna" i spetsen genom Überlingen som en påminnelse om de svenska överfallen och belägringarna. Kvinnor och flickor klädda i speciella dräkter leder tåget, som börjar efter en gudstjänst i kyrkan, och följs av borgarskapet, präster och Oberbürgermeisterin med stadsråd. Män med svärd och historiska uniformer ansluter sig. Svärden är den viktigaste rekvisitan i deras "Schwerttanz" (svärddans).

 

Svärddansen utförs i anslutning till avslutningen av den andra Schwedenprozessionen (sön 13 juli). Trummor och andra musikinstrument ljuder under Tiden och en av karnevalens huvudfigurer dyker också upp.

 

I söndags morse var det dags för Schwedenprocession nr. 1 här i Überlingen. Orkestern hördes in i lägenheten genom stängda fönster och då och då hördes kanonerna skjuta. Eftersom att jag dagen innan tagit mig igenom ett halvmarathon (med ett Sverigesvettband i högsta hugg runt handleden) var jag inte särskilt pigg på att ta mig ner till stan (Gudstjänsten började kl.8 och tåget började sin marsch vid 8.45) innan jag skulle jobba kl.12.15. Kanonerna tycktes aldrig sluta skjuta och ett tag trodde jag att de inte skulle ge upp förrän jag visade min nuna där nere.

Dagen efter flydde jag fältet, och landet.

Linda mötte upp mig i Paris.

 

Parentes. Efter loppet, på kvällen, var jag, Benni och hans päron ute och åt i vinkällaren här i Überlingen. Det roliga är (sådär dagen innan Schwedenprozessionen), att på en av vintunnorna i väggen (Det Finns bilder på allihop och den här var precis bredvid oss) var en stadsmur och ett hus avbildat. Tillsammans försökte vi tyda den gamla skriften och kom ganska snabbt kom vi fram till att det stod "Denna port förstördes av Svenskarna år xxxx.)

 

 

Jag ser fram emot Schwedenprozession nr. 2 (med svärddansen) och tills dess ska beslut tas om jag ska gå ner med eller utan svettband.

 

När jag kom hem från Paris igår sa Benni att jag fått post medan jag varit borta. Ett "diplom" från halvmaran med namn, tid och pacering hade landat i brevlådan. I medföljande brev stod att eftersom jag inte varit närvarande vid prisutdelningen blev jag nu tillskickad priset för andraplatsen i min åldersgrupp (Det var inte många, men det är trevligt ändå.) Benni kunde varken hitta en handduk eller en pokal ( som jag fick efter loppet här i Überlingen i oktober) i det platta kuvertet och efter en liten stund hittade han mitt pris - en inträdesbiljett till apberget. Han hade varit tvungen att skratta. För mig, som har tjatat om det därade apberget sedan jag fick nos om ét, var det det perfekta priset. Antagligen har alla andra (i min åldergrupp) redan varit där, eftersom de flesta som var med i loppet är härifrån trakterna, eller så har man (när man ingår i min åldersgrupp*) inget som helst intresse av att besöka apberget och mata aporna med popcorn.

 

*Jag vet inte riktigt åldern på min åldersgrupp.

 

 

 

 

 

Mina skor, strumpor, mitt Sverigesvettband, mobilstrumpan och den rosa kyrkan i bakgrunden fick sätta färg på min annars svarta outfit. I min tyska garderob lyser färgglada träningsthirts med sin frånvaro och egentligen borde jag ha haft något av alla mina färgsprakande träningslinnen på mig. Jag är glad och stolt över att ha tagit mig i mål (i sällskap av några blåsor på fötterna) på mitt första halvmarathon på tiden 1:45. Av alla damer (72 stycken om jag inte minns fel. Männen var starkt överrepresenterade. Framför mig under loppet såg jag nästan inget annat än en flock testosteron om och sprang jag förbi någon så var det en man. En och en annan kvinna skymtades någon gång under loppet.) hamnade jag på 10:e plats.

Det är ett anspråksfullt lopp som växlar mycket mellan uppförs- och nerförsbackar och i slutet av km 17 kom den omtalade och elaka monsterbacken. I ögonblicket nedan hade jag ca 3 solvarma km kvar. Innan dess hade skogspartier skyddat mig och ca var 3:e km fanns det dricka och frukt längs vägen. Jag drack någon droppe vid första drickestationen, resten hällde jag över mig. Fyra gånger till under loppets gång hällde jag det heliga vattnet över huvudet.

Efter loppet var jag slut och värdechecken för en portion pasta (som jag glatt mig över hur länge som helst) med valfri sås löstes aldrig in.

Jag är jättetacksam och glad över att Benni och hans päron var där (även om Benni fångade upp mig precis när jag sprungit i mål. Han hade sett att mina rosa strumpor var på väg in i mål. Det hade inte varit allför lätt för dem (Benni och hans föräldrar) att hitta en ledig parkeringsplats. Löpargruppen jag tränat med består av en bunt riktigt trevliga människor och alla gladde sig jättemycket åt mitt resultat.

 När vi kom hit igen tog jag en tupplur innan vi (Jag, Benni och hans päron) gick ut och åt på kvällen.

Ikväll blir det middag på bortaplan igen - fast ändå hemmaplan. Jag och Benni ska till mitt jobb och eida. Vi har blivit inbjudna att äta för en viss summa. Det här äta ute-mat-marathonet kunde ha tagit sin början redan i fredags kväll, men eftersom vi visste att både lördagen och söndagen skulle bjuda på gott så valde vi att spara den där 5-rättersmiddagen (som jag fick i julklapp av Benni) på slottet till en annan kväll. Man ska skämma bort sig lite ibland men att äta ute tre kvällar i rad...nä, då sparar jag det hellre till en annan gång.

Normalt sett brukar jag ha kraft kvar att spurta ganska bra i slutet av ett lopp. Igår hade jag använt alla mina krafter (De två sista kilometrarna var absolut jobbigast.) och endast de sista metrarna orkade jag höja tempot lite igen. Jag hade blivit besviken på mig själv om jag efter ett helt halvmarathon hade haft så mycket kraft kvar som jag annars brukar. Jag är jättenöjd! Bergen syntes riktigt tydligt igår, två storkar gick och lullade på ett fält och det var verkligen häftigt att springa genom slottsgården. Längs loppets bana stod det åskådare på utspridda ställen och det hjälpte verkligen att de hejade på. De ropade t.o.m. ens namn ibland (Det avslöjades på startnumret.) Både jag och Benni hörde hur speakern sa "Här kommer Jenny Jönsson från Überlingen i mål!" när jag joggade in.

Jag är stolt och glad! 

 

 

 

 

13.35 går det av stapeln. Idag ska jag ta mig igenom mitt första halvmarathon.

Det blir spaghetti med köttfärssås och 12.30 åker jag med mitt kära löparpar till Uhldingen, där staten är. I mål väntar sedan Benni och hans päron.

Jag är nervös!

Jag är nervös!

Jag är nervös!

Tidigare har jag sprungit stadslopp, alltså lopp med företrädelsevis asfalt och kullersten som underlag. Idag blir det omväxlande terräng - skogsstigar, grusvägar och lite asfalt. Det är väl heller inte till någon nackdel att jag slipper kullerstenen. Det ska vara en av de vackraste löparsträckorna. Bennis pappa menade att jag inte skulle springa så snabbt att jag inte hann se den vackra omgivningen. Under de 21 kilometrarna hinner vi ta oss förbi ett friluftsmuseum ("Pfahlbauten" kallas hyddorna i Uhldingen. Därav namnet på loppet.), en rosa kyrka, ett apberg (Ja, där man kann mata dem. Det finns många distraherande moment längs vägen.), slott Salem och en och annan stork kommer säkert, som på många av träningarna, också att visa upp sig.

Vid var tredje Kilometer (ca) finns det dricka och frukt att ta del av och efter målgången bjuds det på en Portion pasta. Mitt mål idag är att inte äta under loppets gång och att låta bli att mata apor (o, jag nu ens ser några. De springer inte omkring fritt.) Vädret ser förresten ut att bli helt perfekt!

 

    

       

 

 

 

 

 

Eller ska jag leva upp till min ålder (Fast det är kanske för tidigt?) och slänga mig med frasen "Dagens ungdom!"

 

(Oj oj, vilka aggressioner. Söker man på "Dagens ungdom" på Google kommer det upp träffar som "Dagens unga måste skärpa sig!", "Dagens ungdom - vad är problemet?", "Varför mår ungdomar så dåligt idag?", "Dagens ungdomar är lata, feta och oartiga. Vad beror det på?", "Dagens ungdom, vad fan är det med er?", och här väljer jag att avsluta denna förtjusande lista.

 

Med den gula (och fula) ankungen i ena näven och "matavfall" i den andra tar jag trappan ner (Det är i och för sig enda sättet att ta sig ner, om man inte vill hoppa, eller hissa sig ner med hjälp av ihopknutna lakan, från fönstret.) och hör toner av klassisk musik. Det är inget konstigt med det. Vi har märkt att mjöl- och mjölmaskinstillverkaren här under oss är ett fan av Bach, Mozart och andra inom den kategorin. Trevlig trapphusmusik enligt mig. Varar lagom länge.

 

Förresten, ni visste väl att (All information från Itzhak Tadeusz Skenström. Han beskriver sig själv som "musikprofessor, kompositör, violinist och lite all möjlig skit inom det klassiska området. Mina elever brukar se mig som en kulturfascist. Liksom många av mina landsmän flydde jag från Ungern, dock är jag tämligen ensam om att ha gjort det 1974".):

 

"Johann Sebastian Bach, fugornas herre, komponerade preludier, postludier, snapsvisor, slagdängor och små dansbitar från 1200-talet. Hans son, Johann Christan Bach, uppfann moonwalken – inte Michael Jackson som många tror, utan Johann Christian, och hans bedrift var ännu större eftersom han utförde den på kullersten".

"Georg Friedrich Händel var en storartad begåvning, men också en smula dum i huvudet. Han var stor och fet och hade ett hästansikte fullt med fetmavalkar i hela ansiktet, vilket gjorde att han med sitt utseende smälte perfekt in i Londons kulturliv".

"Mozart var sin tids Lasse Holm. Han började spela fiol eftersom han var usel i bollsporter".

"Beethoven var så ful så att han idag skulle kunna vika ut sig i tidningen En Ding Ding Värld".

 

Tillbaka till trapphuset. Efter några sekunder i den klassiska musikens värld når jag till slut vår "sopstation" runt husknuten. Uppe på "träskåpen" som omger soptunnorna sitter två ungdomar och pimplar öl nu mitt på oljusa förmiddagen.

"Dagens ungdom". Jag skickade sms till Benni, som skriver prov med två av sina klasser idag, och frågade om det möjligtvis var så att två av hans manliga/valpiga elever inte dykt upp.

Ja, två är frånvarande. Vem vet, vem vet. Kul att de hittade just till sin(?) lärares sophörna.

Vi är omringade av byggställningar, lyftkranar och oljud och det kryllar av Byggare Bob. De bygger snabbt, något annat kan man inte säga. Och med de vädeförutsättningarna är inget annat att vänta. Om man bortser från förra veckan (Bilden är tagen då) så har den senaste tidens modeshow på arbetsplatsen här mitt emot balkongen (Det är naturligtvis mycket närmare än bilden ger intrycket av) företrädelsevis genomsyrats och inspirerats av en något mindre påklädd Byggare Bob. Vill du ligga rätt i tiden är det bygghjälm, shorts och bar bringa (+ bara ben) som gäller, varken mer eller mindre.

De borde känna sig iakttagna, men det är jag som gör det, fast att Benni menar att de inte kan se direkt in i lägenheten på grund av ljuset, eller vad det nu var. Det (Det blivande "läkarhuset", med garage undertill) har dessutom blivit på tok för högt.

Klagomuren, hej, hej!

1. Byggarna Bob kan se rakt in i lägenheten (Om man bortser från Bennis försök att lugna mig), och väsnas under tiden.

2. Utsikten. Vart tog utsikten vägen? Vi borde få sänkt hyra nu när vi inte har lika vacker utsikt längre. Skam på torra land. Som tur är är bergen (som jag inte ser vidare bra utan linser, om det inte är en väldigt bra bergsiktsdag) till vänster om denna byggnad och sjön till höger. Men byggnaden kommer ändå att skymma sikten alldeles för mycket. Snart är tiden kommen.

Ett tecken (som inte går att missa - kolla bilden) på att byggnaden blivit på tok för hög är den blå-vita Bajamajan som står uppe på byggarbetsplatsen. När man inte hinner ner i tid (och det är mer eller mindre bara män som springer runt och byggarebobbar sig), då är det på tok för högt, det måste ni hålla med om. Dessutom är det inte mer än rätt, men tanke på att de kan se rakt in här, att jag kan se rakt in i Byggarna Bobs hemlighus.  

 

Jag må erkänna att både jag och Benni dock tycker att det är lite intressant att iaktta byggarbetet ibland. Det svävar förbi saker utanför fönstret (Från lyftkranen) och cement sprutar hejvilt.

 

Bilden kommer inte till verklighetens rätt. Det ser ut som att vi bor i värsta industriområdet. Det gör vi ikk och glöm inte bort att vårt hus är lila.

 

 

Jag är iallafall på god väg.

När allt annat på jobbet är klart på kvällen/natten är det dags att ta fram moppen och skura golven. "Aaaaaskungen!"

"Jaja, vad är väl en bal på slottet...?"

Fortsättningen känner ni ju alla till.

Iallafall, så är det inte vilken mopp som helst. Det är en high-tech-mopp, åtminstone i min moppvärld. Istället för att trycka och vrida moppen (Den är platt framtill, och kann vikas ihop. Det är alltså inte en sån som ser ut som denna:  Gud vad svårt det är att beskriva en mopp.) hårt som satan, så "pumpar" man och hela grejen spinner runt. Jag kan inte förklara bättre och skulle gärna vilja veta hur ni efter min beskrivning föreställer er det hela. Priset, till skillnad från moppen, är inte att leka med. Jag minns inte summan men det var så mycket att en annan på jobbet (kille) frågade om man fick en städtant med på köpet.

Vad det hela egentligen handlar om är inte moppen i sig, utan mina moppmoves. När golven är skurade tömmer jag hinken i toaletten. Toaletten (rummet) har inte plats för någon "Mitt feta, grekiska bröllop"-fest och för att inte skita ner golvet igen (när det inte torkat än) så måste jag "surfa mig fram" på en liten trasa på golvet. När jag gjorde detta baklänges, ut från den lilla toaletten (En natt nu i veckan) så kände jag för första gången att jag hade riktiga moonwalk-moves. I´ve got the moves like Jackson! Fortsätter det såhär så kommer jag snart att kunna moonwalka som en kung!

 

 

Nu är jag anmäld!

Det  är färre än, nej, nej, nej.....mindre än 2 veckor kvar till jag ska ta mig igenom det därade halvmarathonet. Jag må erkänna att jag är lite nervös. En blick på deltagarlistan lugnar mig dock lite (Inte för att det blir mindre jobbigt att löpa 21km när man ser den, men den väcker hopp!). Jag hittade mitt eget namn och till min fulla glädje står det att antalet deltagare är begränsat till 800. Förhoppningsvis slipper jag att armbåga mig igenom loppet och varannan meter försöka vara trevlig och hojta "Ursääkta, ursääkta!".  Den överlevnadstaktiken har jag nämligen behövt ta till mer än en gång tidigare. "Lediga platser: 529". Det är alltså inte många som har anmält sig än, men det kommer. Den manliga andelen av paret jag åker med till träningen hade såklart turen att vinna anmälningsavgiften. Trevligt för honom! 

Lördagen den 10 maj kl.13.35 går det av stapeln. Jag hoppas att vädergudarna kommer att vara på vår sida. Jag har Inga stora krav, men det får inte vara för varmt, och det får inte ösregna...och...swedish lagom, ja, tack!

 

 

6 månader.

Den 9 april kunde mina dagar som bosatt i Tyskland räknas till 6 månader. Det ni! 

På löpträningen i fredags kom en kvinna fram till mig och frågade, men ett halvoroligt ansiktsuttryck, om jag blivit ännu smalare/gått ner i vikt och om jag äter ordentligt.

Parentes. Detta vittnar om att denna kvinna aldrig har sett mig äta.

 

[Jaae, jag har ju inte längre åtta lager kläder på mig, som jag hade när vi började löpträna i februari.]

 

[Innan denna träningen har jag haft ett ofrivilligt träningsuppehåll på två veckor och dagarna i Venedig var så långt ifrån dieternas värld man kann komma.] (Ni förstår när Venedig-Rapporten publiceras).

 

[Jag har alltid varit liten. 1800 gram tung kom jag till världen och jag och Emma är födda för tidigt med kejsarsnitt för att jag var så liten.]

 

[Jag livnär mig på endast Wasa käckebröd och Absolut Vodka. Svenskarnas nationalrätt. Det är väl en subjektiv fråga om det är att äta ordentligt eller ej? What the heck is "balanserad kost"?]

 

[...] = möjliga, outtalade svar.

 

Vad svarar man överhuvudtaget?

Det var ungefär lika meningsfullt som att pilla navelludd.

För några veckor sedan (När jobbet hade semesterstängt) åkte jag till farbror doktorn (Vars namn jag hade svårt för att tilldela förnamn och efternamn. Jag är fortfarande förvirrad.) i Ludwigsburg för att gå på den av mig så kallade "nyskursen". Denna "nyskurs" är obligatorisk när man jobbar i restaurangbranschen. Länge, länge satt jag i väntrummet och bläddrade i ett resemagasin, efter att jag först tillbringat lång tid i receptionen, där en "Ny på jobbet-kvinna" hade fullt upp och jag kom med mitt svenska pass och mitt Europeiska sjukförsäkringskort. Som tur var var Npj-kvinnan inte ensam. Tillsammans redde de till sist ut det hela. "Nysdoktorn", som jag kallar honom var en riktigt trevlig och glad människa med humor. Recensionerna på nätet om honom hade redan talat om för mig att han är en mycket omtyckt farbror doktor, och det förstår jag. "Nyskursen" går ut på att man på ett eller annat sätt blir informerad om hur man ska agera/inte agera (Nys inte direkt över maaaden)/se ut osv. Egentligen visste jag allting (Förutom ett par saker om hur man handskas med livsmedel, men de var orelevanta för mig), som att man ska tvätta händerna, vara ren och...jag minns knappt vad han sa (Jag fick ett papper där allting står antecknat, eftersom det är obligatoriskt att få informationen både muntligt och skriftligt), eftersom det var så självklara saker. Doktorn slängde in egna anekdoter emellanåt och jag är glad att jag valde att gå till honom, även om jag fortfarande står fast vid att det var lika meningsfullt som att pilla navelludd. Jag hade kunnat gå på en "kurs" i Friedrichshafen också och där får man, har jag hört" bl.a. se en film (med otäcka livsmedelsbilder och kanske en Introduktion om hur man ska nysa(?)) och det äger eventuellt rum i grupp. Mitt samtal med farbror doktorn tog ca 10-15 minuter och jag gick där ifrån 25 euro fattigare, men en penna rikare (som snälle doktorn gav mig). Det jag är alldra mest tacksam över är att jag fått de där 25 eurona av arbetsgivaren, och alltså inte själv behövde stå för den kostnaden. Synd bara att arbetsgivaren måste betala 25 euro för lite navelluddspill.

Till saken hör nu iallafall att vi fick besök på jobbet igår vid 19-tiden. Två män (Helan hade lämnat Halvan hemma och istället tagit med sig en till Helan) från Livsmedelsinspektionen (eller vad det kallas) hade vägarna förbi. De har inte dykt upp en enda gång på fyra år, men igår var det dags. De märkte själva att de var ganska mycket ivägen, och jag gjorde inte livet lättare för dem när jag med mina raska steg stormade fram och tillbaka för att hämta/lämna saker, och de ständigt behövde flytta sig. Mina chefer var iallafall mer än nöjda över att jag besökt nysdoktorn, för de två herrarna ville såklart se intyget. Att jag är den Jenny som stod på pappret har de dock egentligen Ingen aning om. ID-kort bad de inte om att få se och jag och mina chefer kom efteråt fram till att det är bra om jag bär ett sådant med mig när jag ska till jobbet. Jag brukar ha endast nyckel med mig till jobbet och tänker såklart inte på att man i Deutschland alltid måste kunna visa vem man är/identifiera sig.

 

 

Texten är originaaaal, dvs. inte genomläst och om ord plötsligt skulle vara skrivna med stor bokstav i början (mitt i en mening) så är det för att datorn tycker att jag borde göra det och autokorrigerar. I tyskan skrivs ju alla Substantiv med stor bokstav, var i en mening de dyker upp spelar Ingen roll. 

Vi känner ju alla till alla de "före"- och "efter"-bilder som så gärna dyker upp i olika sammanhang. Fettsugning, "Få tjockare hår", rynkkräm, jaaao, listan kan göras lång. "Före"- bilden är oftast mörk och personen på den ser ut som om hen (=han/hon) sålt smöret och tappat pengarna. "Efter"-bilden är såklart ljus och fin och hen ser ut att ha sålt smöret och fått för mycket betalt.

Men här ni, här kommer oretucherade bilder på en oful fisk (och en mycket god nödkorv (endast före, även om den såg väldigt intressant ut i "efter"-stadiet* också)).

 

Det känns mer rätt att gå från sämre till bättre nyheter än tvärt om och därför börjar jag med i-landsproblemet. (Det finns naturligtvis en hel radda till men idag låter jag dem vara outtalade.) Klockan är bara 5 över 5. Det är vad min surfplatta säger iallafall. Detta betyder att grillen inte tänds förrän om ca en timme, vad i sin tur betyder att jag måste tvinga mig själv att sitta still och plugga i ca en timme till. Bennis hemmagjorda (Förutom att jag fick spela fängelsefånge och skala potatisen) potatissallad står dessutom precis här bredvid på köksön och ser alldeles förträfflig ut. I kylen ligger guldbraxen (Jag googlade mig fram till det svenska namnet) och väntar tålmodigt. Det stack till lite i hjärtat när den låg där på isbädden i affären och stirrade oss rakt i ögonen. Det kändes som att jag svikit en vän. Det var inte ens en ful fisk. Den kommer att ligga där helt naken (utan folieförpackning) på grillen, stoppad med vitlök och grejer, och fortsätta att stirra på mig med "Svikare!"-blicken.

 

 

Hundraåringen, ja  ni vet den hundraåring som steg ut genom fönstret och bla bla bla, den har haft biopremiär här i Tyskland nu i helgen! Det betyder att jag skulle kunna gå och roa mig med att se en dubbad Robert Gustafsson. Lite nyfiken är jag faktiskt på hur hans tyska är ;P

Inte visste jag att vi gjorde så bra film, och det är nog första gången en film har biopremiär i Sverige innan filmen haft premiär i Tyskland.

 

 

Så, nu har jag fördrivit lite av pluggtiden. Med tanke på att jag verkligen vill klara tentan, så är det nog dock ingen bra pluggtaktik i längden.

Ååå-ka pendeltåg (Det kan man göra ändå), jag är ingen loser baby (längre), nu har jag körkort!!!

 

 

För att fira (efter att ha firat med Berliner och en tupplur tillsammans) bjöd Benni mig på restaurang på kvällen. Vi hamnade på vår rösti-restaurang. Supermysigt och supersmarrigt! På menyn finns otaliga rösti-variationer och igår blev det bl.a. rösti (en enda stor under resten av maten) med lax och grönsaker. Hujeda mig vad gott det var!  

 

 

Parentes. Det är HELT OMÖJLIGT att vika ihop ett dra-på-lakan.

Idag är det Våffeldagen, hemma i Svaarje åtminstone.

Det känns som att jag sitter här på en öde ö utan snus och utan våffeljärn.

Kanske finns det ett knep för att göra våfflor utan våffeljärn.

Postagubben (som var en kvinna) ringde precis på dörra. Tänk om Benni i hemlighetens spännande och hemliga värld beställt ett våffeljärn på nätet!

 

Termobyxor, stora så att jag skulle kunna använda dem som sovsäck och dessutom bjuda in en nattgäst. (De var iallafall snygga.)

 

VåFFELDAGEN

Vårfrudagen och Jungfru Marie Bebådelsedag är andra namn för Våffeldagen som infaller samma datum varje år, den 25 mars, alltså 9 månader innan jul. Att man äter just våfflor vid den här tiden på året beror på att man förr i tiden hade större tillgång till ägg och mjölk efter vintern och därmed fick man ofta lite över.

 

Idiotförklaring?

Våffeldagen infaller den 25 mars varje år, nästa gång den 25 mars 2014.

Eftersom att Kaiza blev superförkyld (Jag befinner mig just nu ganska högt upp på jag-är-livrädd-för-att-ha-blivit-smittad-skalan (Bland annat p.g.a. löpträningen och min weekend till Frankfurt nu till helgen)), vi började prata om snor och vi de senaste dagarna har levt i ett googla-delirium, kom vi på att vi skulle vidga våra allmänbildningsvyer och googla om det. Något kom dock emellan och vid ett senare tillfälle kunde vi inte alls komma på vad det var vi ville googla.

Imorse innan vi skulle bege oss till tåget ropade Kaiza (i sin snytkaravan) från vardagsrummet att hon hade kommit på vad vi skulle googla: Snor! 

När jag kom hem igen (efter att tårögd ha promenixat hem från stationen (som denna gången fick bli "Überlingen Therme" och inte "Überlingen - endast Überlingen" eftersom de börjar någon ombyggnad idag) så tog jag på mig uppdraget.

 

Den här artikeln (= den som följande Information kommer från) skrevs visst 2004. Rubriken lyder:

"Snor är bra" Ny bok avlivar myter om förkylning.

 

 Information från artikeln:

"Förkylningsviruset attackerar kroppens slemhinnor som svullnar upp. Från körtlar i näsan kommer sekret med uppgift att transportera ut förkylningsviruset från kroppen – snor."

Bra, det var bland annat det vi ville veta, och redan visste.

 

 En underrubrik från artikeln:

"Klena män"

Information från artikeln:

"Så till den stora frågan: Varför blir män så ynkliga när de är förkylda?

– Män är alltid lite klenare än kvinnor och klagar mer, sedan tror jag inte att de blir sjukare än kvinnor, säger Anders Carlsten och skrattar."

 

Mer Information:

"Förkylningsboken ska säljas på apoteken runt om i landet. Hushåll där det finns någon som är född 1971 och alla 23-åriga kvinnor får en bok i brevlådan.

– Vi har kollat upp det och det har visat sig att småbarnsföräldrar i 30-årsåldern är väldigt bekymrade för sina barn och ofta blir sjuka själva. Unga kvinnor i 25-årsåldern är också oroliga vid förkylning."

 

En kort sekund blev jag lite ledsen för att jag i och med att jag har flyttat till Tyskland skulle gå miste om att få en gratis bok skickad hem till mig. Jag insåg denna korta sekund senare att jag inte längre ens är i närheten av åldersgruppen 23 (och som jag såg vid ett ännu senare tillfälle (och redan har nämnt ovan)) så visade sig artikeln ju vara från 2014. 

 

Jeanskjol och linne.

15,5km löpning.

"Guuun! Du kan ju inte springa i jeans!"

Lugna puckar, löpningen var i förmiddags, jeanskjolen (som är ett substantiv och inget verb och därmed inte riktigt smälter in i denna mening) är nu.

I vanlighetens tecken lyder den ljuva stämman från byggarbetet här utanför när man slår upp ögonen, först det ena, sen det andra, på morgonen. Men det tar sig. De började under jorden och är nu i nivå med vår balkong.

Blommorna spirar.

I förrgår bannlyste jag mina vintertröjor. Nåde den som smiter in i garderoben igen (även om det ska gå från 20 grader idag till mesiga 5 på söndag). Grillen kommer iallafall att hinna gå varm igen innan det. Jag visste inte om man fick lov att grilla en Bratwurst (Braten = steka), men det fick man, så det gjorde vi igår.

Ikväll kommer Sweet, Syster Yster! Den här är till diiiiig:

 

Välkommen hit, ta dig en bit.
Spill ej på duken, den är ju vit.
Skoj ska vi ha, dansa (och grilla) vi ska,
trivas så där förtroligt.
Glädjen hos oss toppen ska nå,
skratta och sjunga, det kan vi få.
Luriga hemåt sedan vi gå,
ikväll (och imorgon, och övermorgon och dagen efter det) ska vi ha så roligt.

Nu förstår jag vad John F. Kenny syftade på. Alla har vi olika kroppsform.

 

 

 

Ein Berliner, fylld med jordgubbssylt!

Eller finns han verkligen på riktigt?

 

Herr Nothelfer - vår s.k. hyresvärd - har det mest passande namnet någonsin. Jag har nämnt det innan, direkt översatt blir det "Herr Nödhjälpare"/"Herr Hjälp i nöden". Men var är han när man verkligen behöver honom? Han svarar visserligen i telefon under Herr Nothelfers namn och nummer, men sen dyker han inte upp vid överenskommet klockslag. Och inte innan eller efter eller nästa dag heller. En dag låg den en brandvarnare utanför vår dörr och igår låg det en lapp i brevlådan med skriften "Stierle/Jönsson". Vi har redan en lapp på brevlådan, som är författad på datorn, men det ska väl vara en "riktig" lapp, en "officiell" lapp, även om man mer eller mindre inte kan se skillnad på "vår" och den "officiella", och "vår" lapp är ca 110% läsbar. Vi antar att det är vålnaden "Nothelfer" som varit här och skänkt oss dessa båda ting. Snällt (Han hade nog inget val) och användbart, iallafall när det gäller brandvarnaren. Vi har till och med satt upp den i taket, och numera är det nog även plikt att ha en. Det finns förresten två Herr Nothelfer, den yngre, och den äldre. Jag tror att det är den yngre som ska stå till vår tjänst, och tur är väl det, för den äldre ska vara lite, har jag hört (bl.a. från min körlärare. Nothelfer är hyresvärd även för körskolan), mindre trevlig än den äldre.

Jag har säkert sett både den yngre och den äldre utan att veta om att det var dem jag såg.

 

 

Efter att självförvållat skaffat sig ryktet om att vara lite av en matblogg är det väl lika bra att leva upp till det också.

Det finns en gräns där den normala formen av panering och frittering går över till att bli pervers. Jag tänkte dock inte hänga ut några länder här och vi höll oss iallafall på det torra med vår panering, tycker vi iallafall. 

Leberkäs/Fleisckäse - tänk er falukorv, och som jag tror jag nämnt innan, en icke blommig sådan. Inte heller i ringform, utan som en liten minilimpa. Gårdagens kvällsmeny bestod av fyra huvudingredienser: Leberkäs, en laugenstange (Bilden), vitkål och potäder. Som vanligt kan tilläggas att detta var ett nytt recept vi testade.

 

 

Paneringen bestod av de gamla vanliga, misstänkta ingredienserna mjöl och ägg och istället för skorpmjöl eller liknande använde vi smulor från en sådan här laugenstange. Leberkäsen skars i skivor, kördes genom paneringsgatan och slängdes i stekpannan. Experimentet blev lyckat, och vitkolssalladen likaså. Läser man inte igenom receptet tillräckligt långt innan man ska sätta igång, vilket jag egentligen gjorde, missar man viktiga detaljer som att vitkålen skulle ligga och dra sig i den tillredda sörjan i en timme. Nästa gång, nästa gång. Gommen fick ändå gå på kalas och till det hela serverades stekt potatis blandat med ägget som blev över från paneringen.

 

 

Veckans och även årets grillkväll nr.2. Lax i folie med basilika och lime. Rosmarinpotäder, sallad och caipirinha fulländade det hela.

 

"Spiel doch nicht die beleidigte Leberwurst!"

Direkt översatt: "Spela inte den förolämpade leverkorven!"

Jag lämnar öppet för fri tolkning.

 

 

*Jag minns inte riktigt men det kan vara så att den här frasen en av gångerna kom från Benni (skämtsamt) och riktades mot mig.

 

Den senaste tiden kan väl rent allmänt sammanfattas enligt följande:

 

Bloggförsummelse, karnevalsyra och kaerlighed, vår och värme, två dagars skidåkning med en ugglesolbränna och megaträningsvärk som resultat, en misslyckad  uppkörning (Jag visste att jag inte var redo och dessutom kallade besiktningsmannen* (som det verkar heta på svenska) mig för "Jonsson", plugg med tyngdpunkt på handel med ost och vin (Livets goda, enligt en del iallafall) mellan länderna Foreign och Home, semesterstängt på jobb, uppdrag om att digitalisera recept* åt jobb för en framtida handbok och kokbok, och sist men inte minst: planering.

 

 

*Besiktningsmannen satt bak, och min körlärare bredvid mig. Bilen var nytvättad (Vi körde till biltvätten precis innan uppkörningen) och vädret helt perfekt.

 

*Jag har nu receptet (med de hemliga ingredienserna) på den himmelskt goda "Mousse au Chocolat".

 

 

 

Det finns inget härligare än att sätta guldkant på vardagen, och jag är glad att vi är så bra på det.

Vi har bara en solstol på balkongen.

I-landspromlem, men ett smärtsamt sådant.

Det enda som skymmer solen en bråkdel emellanåt är lyftkranen här framför huset. I-landspromlem nr.2.

Ikväll blir det grillat igen. Upp till bevis för vår "Black Pearl" och min Grillmeister, idag ska det slängas firre på grillen.

I hela vår hårnålsanvändande del av livet har vi (Jag och Linda och säkert många fler) använt våra hårnålar på fel håll, alltså upp och ner. Den vågiga sidan ska tydligen vara neråt. Där ser man, där ser man. Av ren vana är det dock mer eller mindre omöjligt att ändra på det "den vågiga sidan uppåt-beteendet".

Ett tag var det en eeeevighet till den 26 februari, det var vi båda eniga om. Men lyckoruset har funnits vid vår sida vareviga dag och nu är hon äntligen på väg!

Bennis lie är klar. (Skaftet från en treudd, lite kartong, lim, aluminiumfolie och fantasi = en perfekt lie)

Mina naglar är karnevalsmålade.

Jag har städat som om der vore knugen som skulle komma. (Det var inte överdrivet stökigt eller så men hur ofta ser jag annars till att t ex tvätta av elementet i köket?)

 

Förkylning, dra dit pepparn växer! Om två timmar är Linda här. Let the Party begin!

 

Räknas det som smygmotion/morgongympa när man springer ner (mer än två trappor är det nog inte, men lite "korridor" också) och kollar om man fått post? Om man gör det två gånger då? (För att man gick ner för tidigt första gången eller för att man tror att man missade posten första gången (Det måste ju vara nååågon som försöker nå mig via brev, åtminstone någon räkningsskitavsändare). Det fanns förresten både för- och nackdelar med att inte ha signerat sin brevlåda. Räkningarna från körskolan nådde inte fram till mig (men de hann ikapp de med med tiden), men inte heller mina bankkort och pinkoder. Nu är allt som det ska igen iallafall. Brevis vet var min postlåda bor. På tal om motion så har jag idag tagit mig igenom hälften av lveckans löparläxa. 50 minuters löpning 2 dagar denna veckan har vi fått order (om man hinner och orkar) om. Det blev 1h och 10 min, mest för att jag joggade till en jättefin, rosa kyrka (som jag redan besökt ett antal gånger och kört till på körlektion) och joggar man till något så måste man också jogga tillbääe. Jag är glad att jag gjorde det. Solen höll mig sällskap och det var helt perfekt löparväder. Den här kyrkan är en av de sevärdheter vi kommer att jogga förbi den 10 maj, när det är dags för loppet.

 

Haha, var man inte fåfäng redan innan så är ju risken stor att man blir det med ett sånt här kort i plånkan. Praktiskt värre egentligen, för alla som redan springer runt med en fickspegel i handväskan eller försöker spegla sig i mobilen. Väldigt diskret och smart lösning dessutom när det kommer till männen. När detta är nämnt kan jag även nämna att jag fick två kort, ett till mig själv, och ett till en vän, sambo elller liknande, så att man kan tjäna poäng på andras bekostnad ;) Det här "Payback"-kortet kan man samla poäng med när man handlar på bl a dm (affären med den billiga duschcremen, bl a), men också på andra ställen, som t ex ebay och Jysk, som här heter "Dänisches Bettenlager". Så nu är det till att samla på, hej och hå!

 

Norrlänningar och temperaturer:
+15°C
Tar Stockholmarna på sig mössor, vinterjackor och handskar. Norrlänningen solar, för varmare än så här blir det inte i Norrland.

+10°C
Göteborgarna försöker förgäves starta upp centralvärmen i sina hus. Norrlänningen planterar blommor i trädgården.

+5°C
Malmöbornas bilar vägrar att starta. Norrlänningen cruisar i en Volvo 240.

0°C
Vatten fryser till is. Vattnet i Torneälven älven blir lite tjockare.

-5°C
Folk i Skåne håller på att förfrysa. Norrlänningen grillar den sista korven före vintern.

-10°C
Gävleborna sätter på värmen i sina hus. Norrlänningen tar på sig en långärmad tröja.

-20°C
Stockholmarna flyr till Mallorca. Norrlänningen slutar fira midsommar, hösten har kommit.

-30°C
Folk i Malmö dör av kyla och försvinner från jordens yta. Norrlänningen börjar torka tvätten inomhus.

-40°C
Stockholm krackelerar sönder i kylan. Norrlänningen köar vid den lokala hembrännarn.

-50°C
Isbjörnarna börjar evakuera Nordpolen. F21 senarelägger sin vinteröverlevnadskurs i väntan på bättre vinterväder.

-60°C
Torneälven förfryser. Norrlänningen hyr video och stannar inne.

-70°C
Den falska norrlänningen flyttar söderut. Norrlänningen blir frustrerad eftersom det inte går att lagra brännvinet utomhus. F21 drar ut på vinteröverlevnadskurs.

-183°C
Mikroberna i maten överlever inte. Samernas renar klagar över att mjölkarnas händer känns kalla.

-273°C
ALL atombaserad rörelse stannar. Norrlänningarna börjar säga till varandra "Helvete, vad kallt det känns ute i dag".

-300°C
Helvetet fryser till is. Norrläningarna är ensamma.