Check! Första hjälpen-kursen (med Piff och Puff) är avklarad.
Då var det klattt! I och med intyget från första-hjälpen-kursen, som jag stolt tog emot idag, har jag nu alla papper som behövs för att hos rådhuset ansöka om körkortstillstånd (vilket naturligtvis kostar). Kråkan som jag sätter på själva ansökan kommer att hamna på mitt framtida körkort och alltså förfölja mig några år.
Kursen ägde rum hos Röda Korset* (Deutsches Rotes Kreutz) och för att få ta emot intyget fick var och en langa fram 25 euro. Jag fick, under avundsjuka blickar och kommentarer från två 40-plussare (som ville hinna hem/till puben lagom till Bundesliga drog igång 15.30), ta emot mitt först, eftersom jag var den första som ringde och anmälde mig till kursen. De här två 40-plussarna, som fick mig att tänka på Piff och Puff, livade helt klart upp den här utbildningen. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem, man måste uppleva dem. Bästa vänner, den ena såg ut som om han festat halva natten och den andra såg städad ut med svarta skor och lila skjorta under tröjan. Den städade påstod dessutom under presentationen att han bara var där som stöd till den andre, som inte ville gå dit själv. Bästa vänner, sådana som lika väl kan skratta tillsammans tills de nästan ramlar av stolen, som att tetas och retas med varandra (och skratta åt det tills de nästan ramlar av stolen), högt och glatt så att även alla andra kan höra det. Det gick inte att inte lyssna på dem. De kommenterade allt och varandra hela tiden, och töntade sig ständigt, som små pojkar. I slutet tackade ledarna för deltagandet och sa att det var den roligaste kursen de hittills hållit i. Det kan jag verkligen tänka mig. De där två pajasarna var i en klass för sig. I början satt vi på stolar i en ring och presenterade oss. Jag var först ut, och eftersom jag kom sist, och det var ledigt bredvid pajasarna, som jag då inte visste var pajasar (men det framkom redan efter en minut), så satt jag bredvid dem hela kursen igenom. De kallade mig det ena (för dem) svenska namnet efter det andra och påpekade att för mig var det ju enkelt att skriva under närvarolistan, med IKEA. De har fått höra hur man räknar till 30 på svenska och nästa gång mina systrar är på besök får jag gärna höra av mig. Stabilt sidoläge (Så heter det tydligen numera. Jag som trodde det hette "framstupa sidoläge". Snart vet jag inte vad någonting heter på svenska längre. Jag fick kolla upp det. Vägskyltar och liknande kan jag också nämna fler på tyska än på svenska.), hjärt-lungräddning, mun mot mun-metoden och att lägga bandage var bara några av de saker som vi övade på. Det är jobbigare än man tror att hålla igång hjärt-lungräddning (framför allt för tjejer) tills en ambulans dyker upp och i den riktiga världen finns det heller ingen musik i bakgrunden som hjälper en att hålla takten på tryckningarna. Att man råkar bryta ett och annat revben på personen man hjälper får man också räkna med. Obehagligt.
Det var trevligt, men man vill ändå alltid hem, och jag är glad att kursen var slut kl.15 istället för 16. Det tog på krafterna. Det var längesen jag gick upp när det fortfarande var mörkt ute, men det var skönt att komma ut när allting fortfarande var tyst och lugnt, och den tidiga och angenäma vinterkylan omslöt kroppen.
Vid lunchtid (30 minuter fick vi) möttes jag och Benni upp. Det blev Döner, eftersom Good friends återigen bestämt sig för att hålla vilodag, och jag därmed fick avstå från min anka. Förutom intyget fick jag med mig en penna hem (Gratis är gott!) och belönade mig med en kopp nytt kääffe toppad med chokladmjölk.
*Det ligger inte två minuter härifrån, som allting annat, utan ca 6.
Kommentarer
Trackback
