Är jag inne på fel spår?
En liten, blond, välkänd och respekterad svensk pojk yttrade igårkväll följande på tv (på Emmas tv):
"Det där är väl inge jobb, att vända på papper och säga "hmm"!?
När man jobbar ska man ju såga, eller hyvla och bli svettig och så.
Pojka heter Sune. Programmet heter Sunes jul.
Godmorgon Svaarje, förresten. Det är härligt att vara här!
Weihnachtsmarkt!
Überlingen har en alldeles egen, en alldeles egen julmarknad! Den är liiiden, men ytterst mysig och fin! Hela "golvet är belagt med träflisor. Vi tog en sväng ner ikväll och åt var sin Currywurst med bulle och delade på chili con carne. Till detta bjöds det på julmusik alá barnkör som spelade instrument och strupen (min och Bennis) sköljdes med Glühwein. En perfekt sista kväll innan flyget hem lyfter!
Det är svårt att fota julmarknader, dels för att det ofta är mörkt och dels för att jag är kort. Benni fick fota. Hade jag fotat hade det bara blivit någons ryggtavla eller något annat i samma höjd.
En art för sig
Jag tror faktiskt att strumpor är ensamvargar. Hos mig dyker de alltid upp en och en, aldrig i par, och inte heller i flock.
Eller så försöker de anfalla från var sitt håll.
All I Want for Christmas är ni mina vänner!
Igår tog jag en liten promenix, bl a genom stan. Tänkte att "Jag kommer att sakna Überlingen", och kom på sekunden senare att jag kommer ju faktiskt snart tillbaka.
Gud vad jag längtar efter att träffa alla där hemma nu. Kan knappt bärga mig. Det ska bli så kul! Det känns som världens största och bästa julklapp!
Jag hoppas dessutom att nallebjörnen som Emelie fotade välkomnar mig på Triangelstationen!
Bild: Vår dörra! Välkomna till Benni och Jenny!
Nu är den här: "Två resväskor, en vinterjacka och ett murmeldjur. Sista delen." - Extended edition
Efter att ha varit här i ganska exakt (i måndags) två månader och julflyget hem går på torsdag, kände producenten att det var dags att publicera sista delen av triologin "Två resväskor, en vinterjacka och ett murmeldjur." Det bjuds dessutom på en alldeles gratis extended edition*. Jag ska försöka att inte gå alltför djupt in på livet. Att avgränsa mig, det är mitt problem.
Det var egentligen inte mycket som skilde sig från alla andra gånger jag flygit till Benni. Förutom att jag vaknade upp i Lindas säng (Det var planerat och en inbjudan från hennes sida som jag är mycket tacksam över och glatt tackade ja till.) Och förutom att mitt rum ekade tomt när jag lämnade lägenheten. Förresten, förutom att jag hade två resväskor med mig och förutom att Linda åkte med till Malmö och Emma och Emelie hoppade på i Malmö och åkte med över till Kastrup. Två förutomtill, de sista, jag lovar. Förutom att jag hade en vintejacka på mig (med ett murmeldjur i fickan) fast att det verkligen inte var tillräckligt kallt för det (Ni vet från andra blogginlägg hur länge det var varmt här och att Benni tittade konstigt på mig när jag ville gå ut med jacka på) och att jag grät på flygplatsen när jag skulle till Benni. Det brukar vara tvärtom, jag blir ledsen när jag ska flyga ifrån honom. Men ni vet varför jag grät. Just då var det fokus på att lämna, inte på att komma fram, och det gjorde mig ledsen.
Jag och Linda var i väääldans god tid till tåget, och det är snarare ett fett undantag än en god vana. Vi satt ner och väntade, lugnt och fint. Bara någon enstaka minut innan tåget skulle rulla in på perrongen upptäckte vi (via synorganen, inte hörseln) att det hade blivit spårändring. Tack för den upplysningen! Det är inte så att man är i läge att slå världsrekord i att så snabbt som möjligt ta sig från ett spår (1, som är nere) till ett annat när man har två resväskor att släpa på, även om Linda fanns troget vid min sida. Att ta den kortare vägen över spåret var inte heller ett alternativ. Vi hann, vi hann med tåget. Puh! Men, när vi satt oss ner och var beredda att pusta ut fick vi reda på (även detta av en slump) att det var fel tåg. Fel och fel, detta var egentligen rätt tåg men de klyddade till det och vi fick ta ett annat. Problem: Jag hade bestämt med Emma och Emelie precis vilken tid och vilket tåg de skulle möta mig på. Ringde Emma, ringde Emelie, Emma, Emelie. Inte nog med det. Jag och Linda hade väntat på tåget så relaxat, och lite av min relaxitet (Man får lov att hitta på egna ord på sin egen blogg) berodde nog på att jag trodde att jag köpt en biljett till Kastrup. Vad jag egentligen gjorde var att ladda på mitt Jojo-kort, inget mer. Det kom ingen kontrollant på sträckan mellan Lund och Malmö och som tur var fick jag tag i supersnabba Emmelie som köpte en biljett till mig innan hon hoppade på tåget. Jag tror inte att det kom någon kontrollant efter det heller, men det känns helt klart bättre att åka med en biljett (och ett murmeldjur) i fickan.
Om tre dagar (eller två. Jag vet inte hur man räknar) är jag hemma i Svaarje igen. Det känns som att jag varit här länge, men samtidigt inte. Det känns som att det var jättelängesen Benni stod där på perrongen i Überlingen klädd i Lederhosen och tog emot mig. Tänker man på det hela i tid (2 månader) så är det inte så lång tid. Två månader, det var länge standardtiden mellan gångerna jag och Benni sågs innan. Jag fattar inte hur jag kunde vara utan honom så länge. Det var heller inte lätt, men jag fattar det inte. Och nu känns det att det är längesen jag träffade nära och kära där hemma. Det räcker inte med Viberkontakt just nu, jag vill ha mer. Det ska bli så kul att komma hem och se och krama alla. Samtidigt vet jag att det kommer att kännas jobbigt, för när vi står där arm i arm, så kommer jag att bli ännu mer påmind om hur mycker jag saknar alla. Jag ska heller inte sticka under stolen med att jag tycker att det känns lite jobbigt att åka ifrån Benni nu, men vi ses ju snart igen. Så fort jag sätter foten på svensk mark förvandlas mitt levnadssätt till nomadernas. Det är konstigt att komma hem men inte ha något hem. Så klart är jag välkommen överallt, det vet jag, men man har ändå ingen fast punkt och resväskan kommer att följa en hack i häl. Nadine har flyttat in i mitt rum, Linda har flyttat in i Nadines och Maria har flyttat in i Lindas. Jag försöker att se det framför mig. Det kommer att vara konstigt att komma till lägenheten, se sina saker (som jag har kvar där) och ändå är det inte mitt hem längre. Det känns lite som att jag ska komma hem igen, som när man kom hem från en utlandstermin. Men jag bor ju här nu, det förstår jag nog inte heller riktigt. Redan innan jag åkte hit hade jag bokat julflyget hem. Den 19 har hela tiden funnits i mitt huvud. Det känns jobbigt att komma hem och säga hej för att sedan säga hejdå igen, men jag ser jättejättejeeeeetemycket fram emot er alla och Svaarje. Det är nog ändå lite så att jag har två hem nu, ett här och ett hos er.
*Tvåvägsperspektivet. Nu kan jag även blicka tillbaka på händelsen. Händelsen? Blicka tillbaka på den dagen, och tiden som gått sedan dess. Ja, det tar vi.
Parentes. Murmeldjuren mår prima!
Fem myror är fler än fyra elefanter: å å å å å å Å
Det var kul att köra idag (De tre första gångerna jag körde var det så fint väder att jag blev bländad av solen. Idag var det dimma! Den här dimman är inte alltid att leka med. Nu var det ok, och det är la bra att öva under inflytande av olika sorters nederbörd och väderförhållanden.) Gissa hur många rondeller det finns i Überlingen.
Rätt! 13 stycken!
Efter lektionen blev jag avsläppt utanför posten, eller rättare sagt, jag körde till posten, kollade så att det inte fanns risk att jag slog upp dörren på någon (Det vill de se på uppkörningen.), och klev ut. Mitt bankkonto är öppnat, nästan, och i och med det kan Benni kassera in alla bonuspoäng som jag nämnt tidigare i bloggen. Hääärligt, hääärligt. Kontot är bara nästan öppnat ja. Jag fick ett mail (från banken) om att jag skulle gå med ett visst papper till posten. På det pappret stod att jag skulle ta med det pappret (nedre delen), pass och någon form av intyg som styrker att jag är skriven här. Framme vid disken på posten lämnade jag fram allting. De knappade in en massa på datorn och skrev sedan ut det. Vänligen kontrollera uppgifterna. Ok, stämmer, stämmer, stämmer, stämmer ej. "Polismyndigheten I". Det är ingen etta, det är ett "i". De fattade ju inte alls vad de skrev av från passet så jag fick förklara att det skulle vara "Polismyndigheten i Skåne". Det blev "Polismyndigheten i Skane". Kvinnan förklarade att hon inte kunde skriva den där ringen ovanför a:et. Det är ok, sa jag. Om vi har det på tangentbordet? Ja, det har vi. Intressaant, tyckte hon. Jag saknar det mycket här i Tyskland, sa jag. Nu väntar jag på mitt bankkort, som jag kan gå runt med i börsen, och titta på.
Det känns litta knas att säga det, men jag måste tänka på systeryster Kaiza varje gång jag går på toaletten nu. Hon har gjort en toarullehållare och jag hängde upp den på väggen igårkväll. Jättefint broderad är den!
Jag har inte testat det än
Att månlanda, hoppa fallskärm, gå på vattnet, leta guld vid regnbågens slut. Inget av det. Att dammsuga i högklackat, det var det jag egentligen främst syftade på. En vän från studietiden vid Lunds universitet berättade en gång att hon ibland dammsugade i högklackat. För att få lite lyx i vardagen, för att pimpa de tråkiga måstena. Jag har funderat på att testa, men jag tror att 1. Det kommer ta längre tid än vanligt och 2. Parkettgolvet inte riktigt skulle uppskatta det. Min vän har tre småbarn och en av dem frågade henne varför hon hade högklackat på sig när hon dammsugade. Jag minns tyvärr inte vad hon svarade (men jag är övertygad om att hon alltid kan ge svar på tal.) Vill ni testa detta (och inte är ensamma hemma) får ni alltså räkna med omvärldens blickar och kommentarer. Det kan det vara värt!
CV, CV, CV.
Curriculum vitae (CV) är det latinska namnet för levnadsteckning som betyder "levnadslopp" (bokstavligt "livets lopp"). Ett CV är en sammanställning av kunskaper, erfarenheter * och färdigheter.
Jag har kommit fram till att det inte går att halvsöka ett jobb. Det är lika bra att skicka med (ett ordentligt) cv och personligt brev redan från början, istället för att skriva ihop ett mail och höra om svarande skulle vara intresserad och ISÅFALL skickar jag en ordentlig ansökan. Det är bara en dålig ursäkt för att man ännu inte tagit tag i att knåpa ihop ett ordentligt cv, på tyska. Diana, hon ska hjälpa mig. De har ett annat upplägg på cv i det härade landet, och jag vill att det ska bli bra. Snyggt och prydligt ska det vara. Och lite proffsigt.
Parentes. När jag var yngre tyckte jag att valnötter var de tråkigaste i heeeela nötmixen på julbordet. Nu tycker jag att de är underbart goda, speciellt tillsammans med clementin eller äpple.
*Det är skillnad på erfarenheter och erfarenheter, och kunskaper och kunskaper också för den delen. Men, nu styr vi kosan mot seriösitetens dörrar.
Det kan vara så att fredagen den 13 (som infaller 1 till 3 gånger per år) bara är en ursäkt för klumpiga människor. En till tre gånger om året får man skylla på dagens datum istället för sin egen klumpighet.
Läslöss går inte i ide och de flyger heller inte söderut
Det har varit ett projekt att fota hyllan på nedersta bilden utan att samtidigt paparazzifotade någon. Alltid stod det någon där. Bokhyllan står nere vid standpromenaden och vem som helt kan ta en bok och sätta sig där eller någon annanstans och läsa. Man kan säker lämna en bok där också om man känner för det. Hyllan på mellersta bilden står innte på Ostbadet. Nu på vintern är det bara till att traska igenom, grindarna är öppna.
Fredagen den 13 kunde inte börjat bättre. När jag skulle ta ett ägg ur äggpaketet imorse knäckte jag det med handen. Antingen har jag på något sätt skaffat powerkrafter under natten (Inte för att det är svårt att knäcka ett ägg men det brukar inte gå sönder av att jag tar i det.) eller så var det redan sönder. Det satt nämligen fast. Jag brukar kolla så att alla ägg är hela innan de hamnar i min inhandlingskasse, men är det sönder undertill ser man ju inte det. Jag kollar inte så noga sv att jag lyfter varje ägg och kollar om det någonstans finns en spricka. Kanske ska göra ett "falltest" nästa gång. Jaja, inte så farligt. Jag tog tag i ett annat, och det gick inte sönder.
När jag precis skulle ta ner en sak från badrumshyllan råkade jag putta ner ett nagellack som resulterade i ett konstverk på både dörren, golvet, elementet och mattan. Som tur är har jag acetonfri aceton (nagellackborttagning) i huset. Hade dock behövt assistans vid skrubbningen, nagellack torkar snabbt. Såklart hamnade de två fläckarna på det vita området på mattan. Jag fick bort en del, resten får jag frisera bort med en sax. Det var inte heller hela världen, men det stod inte med på dagens i huvudet skrivna to do-lista. Nu får det vara bra!
Skandinavisk L I N G O N, lax och huevärk
Kolla, kooooolla! Lingon! Burken är mindre än vad jag är van vid (men man kan vänja sig vid mycket och man tar seden dit man kommer), men vad gör det! Nu finns det lingon i huset. Vi (Jag stod ensam en liten stund eftersom Benni hade glömt att plocka på sig 400g-Tiramisu-paketen. Han kom tomhänt och ledsen tillbaka. Det fanns ingen den här gången.) stod vid kassan på Aldi och v någon anledning var min blick fortfarande i avscanningsläget. Där stod den, burken. Det var en "Aaaahhh"-upplysningsupplevelse. Allt omkring blir suddigt och fokus ligger på endast den här burken. Den liksom svävar upp i luften under ett harmoniskt och "sjungande" "Aaaahhh". Jag kan inte förklara bättre. Ni vet hur jag menar. Det är inte så att lingon är det godaste i världen, men som jag nämnt innan så behövs det till vissa rätter. Nu slipper jag att transportera en "lingonkorv" med tillbaka till Deutschland efter jul. Det påpekas ju dessutom - Skandinavische - att det här, det är inte tyskarnas eget påhitt, det kommer från de där uppe i Skandinavien. Nu återstår bara smaktestet. Laxen, den var också Skandinavienstämplad. Gud vad god den var! Huvudvärken följer under bilden.
Huvudvärk. Skallebank. HUevärk. Fyra ställen har jag varit på idag. Jag blev vidareskickad. Det började hos arbetsförmedlingen. Jag tänkte skriva in mig där. De svarade med att fråga om jag ville ha underhåll, "arbetslöshetspengar". Ehh, njae... Och om jag har en sjukförsäkring här? Nä. Det behöver du. Jaha. Och för att skaffa en sjukförsäkring när man är arbetslös behöver man få "arbetslöshetspengar". Ok, men om jag inte vill ha underhåll? Jag vill endast söka jobb. De rekommenderade att jag gick till Ü-Punkt och ansökte om "arbetslöshetspengar 2" (eftersom jag inte jobbat i Tyskland på två år), så att jag kunde skaffa en sjukförsäkring. Ok, då gör jag väl det. Under tiden hade Bennis pappa ring. Det kom fram under päronbesöket i söndags att jag inte har någon sjukförsäkring och nu försöker han hjälpa mig. Man kan inte gå runt oförsäkrad. Usch, jag vet, jag vet. Det han hittills kollat upp och kommit fram till var tydligen väldigt dyrt. Han tyckte att jag skulle gå till AOK, där skulle de kunna hjälpa mig. Jag behövde dock ett intyg på när jag senast och hur länge jag varit försäkrad i Svaarje. Ok, jag går dit. Det bar av till Ü-Punkt. Där lämnade jag in mina körkortspapper och betalade mina 5,10 euro. Det biometriska fotot blev jätte-jätte-intebra. Såvida biometriskt inte betyder att man har jätteröda kinder och ser ut som en tjockis med uppblåsta kinder. Jag såg inte ut så när jag kollade mig i spegeln här hemma, det är jag säker på. När jag lämnat in papperna (och plockat på mig en rulle "Gelbe Säcke" (De hämtar man där, gtratis.) släppte jag min följdfråga. Förklarade att jag varit på arbetsförmedlingen och att de skickat mig hit för att blablablabla osv. Då ska du gå vidare till Sozialamt. Det är två hus längre bort. Ok, då gör jag det. Väl där, jag öppnade dörren utan att knacka, möttes jag av tre ögon. Mannen som satt närmast dörren hade ett jääättesnett öga (Det kollade inte på mig fast att det andra gjorde det). Det var svårt att kolla på honom och hjälpa mig kunde han inte. "Arbetslöshetspengar", det går inte. Eftersom jag bor med Benni så räknas vår (alltså hans) inkomst tillsamman och eftersom han tjänar tillräckligt mycket så är det typ inte lönt att ansöka. Det går inte att sjukförsäkra sig om man inte jobbar, menade han. Det enda jag skulle kunna göra var att "anmäla mig frivilligt". På AOK? Ja. Ok, då går jag dit. Det låg inte två hus längre bort men jag klagar inte, motion och frisk luft är bra. Den snälla damen vid disken pratade med sin kära kollega som sedan kallade in mig. En snäll herre. Eftersom jag inte får/vill ha "arbetslöspengar" så kan jag inte försäkra mig. Jag vet. Det enda jag kunde göra var det mannen med det sneda ögat hade sagt. Jag skulle ensöka om frivillighetsförsäkringen. Vi (han) fyllde i papper efter papper och markerade det med gul överstrykningspenna som jag skulle fylla i själv sen och den gick han snällt igenom allt han hade skrivit och förklarade. Men, för att skicka in de här papperna behöver man en kopia på pappret som verifierar att jag bor här och originalblanketten 401 eller vad den heter (Han skrev upp det till mig.) som ska tala om när och hur jag varit försäkrad i Svaarje. Om detta går igenom kommer jag att behöva betala ca 1500 spänn i månaden. Jag, kuvertet och huvudvärken traskade hem. Vi får se hur det blir. Jag måste iallafall reda ut det hela. Det är inte lätt alltid. Den snälle mannen på AOK frågade rakt ut om jag lever på min pojkvän. Han vet att det är en känslig fråga och bad om ursäkt samtidigt som han att det var lika bra att ställa frågan rakt ut eftersom han inte kunde fylla i på blanketten att jag inte lever på någonting. Jag lever inte på honom. Varje gång han betalar något för mig försvinner lika mycket från mitt sparkonto i Sverige. Det är jobbigt att vara "beroende" av någon. Även en dans på rosor gör ont ibland.
Det här handlar om att det verkar vara så
Antydningar.
Det framkom på en teorilektion.
"När var ni för första gången ute i trafiken?"
"När hörde ni om trafikregler för första gången?"
"På cykel!"
"Fahrradprüfung!" (= Cykelprov, eller ska jag kalla det "cykeluppkörning"?)*
Okeeeej, det är nånting som inte riiihhk-titt stäääämmer. Cykelprov? Vad snackar fölket (Tyskarna. Det är en del utländska typer på lektionerna också ) om?
Tydligen (Det verkar vara så och jag har googlat lite) så tar man (De flesta iallafall) ett "cykelkörkort" (Jag ska väl inte säga något, jag har själv ett symaskinskörkort från 4:e klass.) när man går i 4:e klass. De flesta verkar iallafall göra det när de går i fyran. Teoriprov, javisst! Och klarar du inte teoriprovet så får du inte göra det praktiska provet. Först cyklar alla runt på området (Jag kan tyvärr inte beskriva det närmare) och ska bekta alla trafikregler. På "området" har det byggt upp korsningar med trafikljus och Zebrastreifen (övergångsställen) finns det också. Stoppskyltar, rondeller och ännu fler korsningar, med högerregeln, ska de bemästra. En byggplats där kidsen ska cykla extra försiktigt finns såklart också. I artikeln (där jag fått fram den hemliga informationen) säger de att "Trafikreglerna är för de flesta inget problem. De har ju trots allt klarat av teoriprovet (och utan det får de ju som sagt inte göra "cykeluppkörningen). De får bara inte glömma att kasta ett par blickar när läget kräver det och att sträcka ut handen när de ska svänga. Två småpojkar i artikeln klarade inte teoriprovet. Den ena gråter och tröstas av sina kompisar. Men, man får en andra chans, en annan dag.
Hade jag behövt göra dessa prov, bå de teoriprovet och det praktiska, så hade jag vid 27 års ålder inte behövt vara osäker på hur jag mig på cykel (För övrigt en av de bästa uppfinningarna som gjorts.) ska förhålla mig i vissa trafiksituationer. Korsningen vid Allhelgonakyrkan i Lund har inte alltid varit lätt. Nu vet hur man gör när man cyklar i trafiken, tack vare körkortsteorin.
För er som undrar, ja, Benni har gjort "cykeluppkörningen". Eftersom han har en cykel utgår jag ifrån att han klarade "uppkörningen".
*Skribentens egen kommentar
Idag är det 11/12-2013!
Det finns ord som är som balsam för själen. Ord från vänner, och nyupptäckta ord som förtjänar en hedersplats i ens egen ordlista.
Det känns befriande att se, och inte bara höra, att man får lov (och väl ska) att stava ord med tre likadana bokstäver direkt efter varandra. Det är inte världens mest spännande eller exotiska ord på bilden, men det är plockat direkt från denna värld. Plastfönster. Kunststoff = konstmaterial. Jag är avundsjuk, det må jag säga. Inte på fönsterna, men på tillåtelsen att skriva fff inom ett och samma ord. Eller, så är det någon som stammar som skrivit som det låter. Jag: "Hur stavas det?". Benni: "Som det låter". Okeeeerå. Kjol stavas alltså inte kjol, utan choool. Fast, på tyska funkar det faktiskt bättre. Motexempel. Tschüss. Skulle kunna stavas tjyss också. Kankse. Holländska är annars en favorit. De har plockat lite av allt, lite från alla. Snatti, snatti every day. Om Gott & Blandat vore ett språk, vore det holländska.
Slutsats: Mitt liv hade, i vissa avseenden, blivit liiiite lättere om vi i Svaarje också hade fått ett godkännande. Jag väntar. Faktiskt ganska tålmodigt.
Bekocht. Det är ett av balsamorden. "Wir werden bekocht." "Vi blir belagade." = någon lagar mat åt oss. Detta kan jämställas med "Maten är klaaar!". Vilket underbart ord, "bekocht", jag älskar det. Tänk att jag har levt så många år utan det ordet.
"Mundfaul", jag tycker om det. Direkt översatt: munlat. Någon som av någon anledning inte pratar så mycket. Vilket fiffigt ord.
mundfaul, mundfauler, am mundfaulsten
Säg cheeeeeese! Eller omelett! Igår plockade Benni fram kameran
"Granslingan", inte ljusslingan, är såklart köpt på Ebay. Planen var att köpa två stycken. Det blev en. Benni var på bortamatch, så jag skötte budandet. Mer behöver man inte säga. Dock finns det andra auktionsvinster jag är mycket nöjd med.
Får jag be om en sak? Jag skulle vilja vara förklok istället för efterklok. Går det bra?
Det logiska tänkandets oändliga spel. Hur många av motsåndarens steg ska jag tänka ut i förväg innan jag bestämmer mig för att slå ut näven som sten, sax eller påse?
Alla frågor är inte svåra och många kräver endast sunt förnuft. En del kräver inte sunt förnuft utan istället mattekunskaper och att lära utantill (Formler, avstånd, hastigheter osv.). En del (inte många), men någon enstaka fråga förstår jag inte, eftersom det dyker upp ett för mig obekant ord, och vissa frågor/svar är faktiskt inte helt entydiga. Det är lätt att göra fel när motparten, som egentligen ska vara på ens sida, försöker lura en och man glömmer bort att ett alternativ ibland implicerar motsatsen och att det svarsalternativet därmed också måste bockas i.
Vägskylten nedan betyder: Varning för slirig väg p.g.a.
1. nersmutsad väg
och/eller
2. blöt väg
Det första alternativet påstår att skylten varnar för berusade bilförare, vilket iof vore bra. Enligt barns logiska tänkande, och med tanke på att vägskyltar ska kunna läsas utan att man kan läsa, skulle alternativ ett kunna vara rätt. Men, därför finns teoriprovet, och de vuxna tar det logiska tänkandet ett steg längre. Det räcker inte med att tycka att det på bilden ser ut som en berusad förare, utan hjärnan måste dessutom tala om att det inte finns några vägskyltar som varnar för sådana situationer. Skulle en sådan förare dock dyka upp framför mig måste mitt logiska tänkande säga mig att även om det inte finns några skyltar som varnar för berusade förare så kan de ändå dyka upp.
Jag tyckte faktiskt om mattelektionerna i skolan (Favoriterna var matte, idrott och tyska. Ja, smaken är som baken, väääldigt delad.), och ville alltid veta rätt svar, även om jag svarade fel.
Jag har lärt mig att:
Reaktionssträcka + bromssträcka = Hur lång sträcka jag färdas innan bilen står stilla.
Bromssträcka: km/h/10 x km/h/10
Bromssträcka vid tvärbromsning: (km/h/10 x km/h/10)/2
Reaktionssträcka: km/h/10 x 3
Exempel: Jag kör i 100 km/h. Hur lång är min stoppsträcka?
100/10 x 3 = 30
100/10 x 100/10 = 100
100+30 = 130
Från det att jag upptäcker ett hinder till att jag verkligen står stilla färdas jag 130 m. Läskigt!
Jag har tydligen ännu inte alla papper osv. för att ansöka om att så småningom kunna göra teoriprov och uppkörning. Jag behöver ett biometriskt passfoto = jag måste gå och fota mig. Jag behöver en kopia av mitt pass. Benni skulle fixa. (Nu ligger kopian här på bordet.) Jag behöver 5,10 euro. Knepig summa. När jag lämnat in allt tar det ca 3-4 veckor innan papperna färdats från rådhuset till dem som ska godkänna det.
I förmiddags skickade Emelie en jättefin och mysig julhälsning från Triangelstationen i Malmö. Vilken jättebamsing till björn! Tack! Den gör mig glad! Tänk på hur högt det är i tak på den stationen! Högt!
Parentes. Era kommentarer kommer från och med nu att vara synliga för allmänheten. Bättre sent än aldrig.
You're the Best
Tro inte att det var jag som gjorde det. Förutom bildvalet. Min alldeles egna, privata, självgående, schnygga och megaduktiga blogg-webdesigner Linda har varit i farten igen. Tackar, tackar!
Check! Första hjälpen-kursen (med Piff och Puff) är avklarad.
Då var det klattt! I och med intyget från första-hjälpen-kursen, som jag stolt tog emot idag, har jag nu alla papper som behövs för att hos rådhuset ansöka om körkortstillstånd (vilket naturligtvis kostar). Kråkan som jag sätter på själva ansökan kommer att hamna på mitt framtida körkort och alltså förfölja mig några år.
Kursen ägde rum hos Röda Korset* (Deutsches Rotes Kreutz) och för att få ta emot intyget fick var och en langa fram 25 euro. Jag fick, under avundsjuka blickar och kommentarer från två 40-plussare (som ville hinna hem/till puben lagom till Bundesliga drog igång 15.30), ta emot mitt först, eftersom jag var den första som ringde och anmälde mig till kursen. De här två 40-plussarna, som fick mig att tänka på Piff och Puff, livade helt klart upp den här utbildningen. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem, man måste uppleva dem. Bästa vänner, den ena såg ut som om han festat halva natten och den andra såg städad ut med svarta skor och lila skjorta under tröjan. Den städade påstod dessutom under presentationen att han bara var där som stöd till den andre, som inte ville gå dit själv. Bästa vänner, sådana som lika väl kan skratta tillsammans tills de nästan ramlar av stolen, som att tetas och retas med varandra (och skratta åt det tills de nästan ramlar av stolen), högt och glatt så att även alla andra kan höra det. Det gick inte att inte lyssna på dem. De kommenterade allt och varandra hela tiden, och töntade sig ständigt, som små pojkar. I slutet tackade ledarna för deltagandet och sa att det var den roligaste kursen de hittills hållit i. Det kan jag verkligen tänka mig. De där två pajasarna var i en klass för sig. I början satt vi på stolar i en ring och presenterade oss. Jag var först ut, och eftersom jag kom sist, och det var ledigt bredvid pajasarna, som jag då inte visste var pajasar (men det framkom redan efter en minut), så satt jag bredvid dem hela kursen igenom. De kallade mig det ena (för dem) svenska namnet efter det andra och påpekade att för mig var det ju enkelt att skriva under närvarolistan, med IKEA. De har fått höra hur man räknar till 30 på svenska och nästa gång mina systrar är på besök får jag gärna höra av mig. Stabilt sidoläge (Så heter det tydligen numera. Jag som trodde det hette "framstupa sidoläge". Snart vet jag inte vad någonting heter på svenska längre. Jag fick kolla upp det. Vägskyltar och liknande kan jag också nämna fler på tyska än på svenska.), hjärt-lungräddning, mun mot mun-metoden och att lägga bandage var bara några av de saker som vi övade på. Det är jobbigare än man tror att hålla igång hjärt-lungräddning (framför allt för tjejer) tills en ambulans dyker upp och i den riktiga världen finns det heller ingen musik i bakgrunden som hjälper en att hålla takten på tryckningarna. Att man råkar bryta ett och annat revben på personen man hjälper får man också räkna med. Obehagligt.
Det var trevligt, men man vill ändå alltid hem, och jag är glad att kursen var slut kl.15 istället för 16. Det tog på krafterna. Det var längesen jag gick upp när det fortfarande var mörkt ute, men det var skönt att komma ut när allting fortfarande var tyst och lugnt, och den tidiga och angenäma vinterkylan omslöt kroppen.
Vid lunchtid (30 minuter fick vi) möttes jag och Benni upp. Det blev Döner, eftersom Good friends återigen bestämt sig för att hålla vilodag, och jag därmed fick avstå från min anka. Förutom intyget fick jag med mig en penna hem (Gratis är gott!) och belönade mig med en kopp nytt kääffe toppad med chokladmjölk.
*Det ligger inte två minuter härifrån, som allting annat, utan ca 6.
Ett skutt ut i det okända
Linda skickade en påminnelse till mig, och en presentation till Benni, om hur jag såg ut i somras när vi hade tagit det omotiverade beslutet att hoppa från kanten av Knivsåsen. Det var inget självmordsförsök, vi ville bara ha skoj, och testa våra gränser/utmana oss själva. Linda hoppade i nästan direkt. Jag, jag väntade, i godan ro (Linda fick under tiden öva på att trampa vann.) En störig liten kille kom förbi ett antal gånger (och hann hoppa ett antal gånger) och ropade, på icke-skånsk dialekt, "Meen, hopparåå!" innan jag till sist hoppade. Hoppa är förresten till att ta i. Till slut stod jag så nära kanten att jag inte kunde hålla mig tillbaka längre, jag gled ner och "hoppade". Plums. Jag tvingade mig att göra det en gång till, men sen fick det vara bra. Medan jag stod där uppe och försökte förmå mig själv att hoppa, så spände jag mig något enormt. Ändå har jag simmärkena "Baddaren" och en massa andra, som jag inte minns namnet på.
Bilden talar även om hur jag just nu känner mig inför körlektionerna. Osäkerheten tar överhanden och jag tycker inte alls om att känna mig så osäker, iallafall inte när jag vet att jag måste göra något igen, och igen och igen och samtidigt vara i sällskap av osäkerheten själv. Jag spänner mig, och det hela tar hårt på krafterna. Mitt mål är att bli den modiga, lilla ankungen som inte tvekar utan enbart glädjer sig åt att hoppa i.
Imorgon är det första-hjälpen-kurs som gäller. Kl. 8-16 håller spektaklet på. Tyskarna har kommit på att det vore bra om så många som möjligt deltar i dessa kurser, men vem hade betalat för att göra det om det inte hade varit ett måste. Inte många. Alltså bestämde de sig för att alla som vill ta körkort ska gå en första-hjälpen-kurs. På så sätt tvingar de en stor del av befolkningen att delta. Därmed är du tvungen att ingripa i en nödsituation, så länge du inte utsätter dig själv för fara. Jag är faktiskt glad för att jag tvingas gå kursen.
Parentes: Mina, Bennis och Lindas linser kom med posten idag.
Vem har sagt att man måste skriva blogginläggen i kronologisk ordning, och att vägen till mannens hjärta går via magen?
Jag är förstås väldigt beredd på att hålla med. Vägen till mannens hjärta går via magen. Men, det finns ett stort MEN. Vart tog kvinnan vägen i den här diskussionen? Jag kan väl erkänna att vägen till kvinnans hjärta inte går raka vägen via magen, men den svänger absolut förbi. Skillanderna är att vägen till mannens hjärta inte tar några onödiga omvägar via ytterligare känslostationer som Omtänksamhet, Snällhet, Smarthet, Presenter, Pengar, Muskler, Humor, Uppmärksamhet*, Skor, Kärlekskomedi. Blir magen glad, blir jag glad, och nedan ser ni ögonblick fångade på bild som satte guldkant på min tillvaro föra veckan. Love me, feed me, never leave me. Det är inte bara katten Gustaf som har dessa tre budord som livets ledande stjärna.
Bild 1: Bilen gick igenom besikningen och eftersom våra Good friends (kinesmatrestaurangen) hade bestämt sig för att ta vilodag i lördags (vilket förmedlades via en handskriven lapp på dörra) så bestämde vi oss för att äta lunch på vägen till/vid möbelaffären. Jag hade varit sugen på det länge, bayrisches Früuhstück (bayersk frukost), och som en skänk från ovan hade de det på ett matställe precis bredvid möbelaffären. En Brezel (kringla), två Weisswürste (de vita korvarna) och süsser Senf (söt senap). Om någon från Bayern skulle råka läsa min blogg och bli litta upprörd, så ber jag om ursäkt redan här och nu. Egentligen ska man dricka en (eller flera) Weissbier (veteöl) till. Med den strålande solen och den fina juldukningen sådär dagen innan första advent gick det inte annat än att sitta ude och äta, jag med min bayrisches Frühstück och Benni med sin korv (Jag minns inte vad den heter men det skulle visst vara en väldans fin och god en) och pommes. I möbelaffären fyndade vi ett skoskåp i trä med spegel som vi väntar på att kunna hämta. Det skulle ta en vecka, så än så länge finns det ingen att skälla på.
Bild 2: Bakstugan B&J (Inte Ben och Jerry, utan Benni och Jenny) slog upp dörrarna i lördags kväll. Köksön fylldes med med våra helt underbart goda Glühweinplätzchen (julkakor med Glühwein i), både enkla och dubbeldäckare.
Bild 3: Första advent-frukost. Det var dags att experimentera och testa receptet jag fått av min bakkompanjon Mirjam! Smarriga blev de, saffransconesen, men de kommer bara att bakas en gång om året, annars gnäller börsen. Saffran är dyrt, och till hela receptet krävde de 0,5 g. Jag gjorde en fjärdedel och använde 0,1 g. Lite matematik nu på morgonkvisten. "Du behöver 0,5 g saffran till receptet. 0,1 g kostar 3 euro. Hur mycket kommer dina scones att kosta?" Rätt svar: 5x3 euro = 150 spänn!! Kanske är saffran billigare i någon annan affär, jag vet inte.
*Från mannen. Tro nu inte att detta är mina personliga "krav"/det som gör mig knäsvag.
Okärt barn har många namn
I Svaarje heter den Sven, i Tyskland heter den Xaver. Den förra i Tyskland hette Christian. Stormen har nått norra Tyskland, och även mina nära och kära där hemma. Det räckte väl med Carolas stormvind 1991? Jag tänker på er och hoppas att Sven inte ställer till alltför mycket kaos. Xaver håller sig borta från södra Tyskland, vilket jag är tacksam för.
Bild 1: Smarrigt värre, eller? Jag har rivit tre bullar i bitar och hällt över het mjölk. Så ska de ligga nu, i 40 minuter, innan det är dags för nästa steg. Mina damer och herrar, det är min och Bennis kvällsmat vi talar om här, en del av den iallafall. Semmelknödel ska det bli, även om man just nu kanske inte kan tro att det som ligger i skålen är något ätbart eller något som någon över huvud taget vill äta. Parentes: Egentligen är det ännu bättre med bullar från föregående dag.
Bild 2: Fotat nere i stan. Försöker sprida lite julstämning. Jag har förresten sett första delen av årets julkalender, och jag kommer att fortsätta se den.
Övrigt: Det känns lite jobbigt att de på körskolan kan se hur mycket jag är inne (i tid) i programmet på deras hemsida och svarar på frågor och så vidare. Det är dock inte det enda de kan kolla. De ser exakt hur många procent av frågorna jag svarat rätt på, och hur många jag svarat fel på. Det som är bra är att om jag har en fråga kan jag direkt i programmet skicka ett litet mail. Ingen fråga är ju för dum för att ställa, det har jag fått lära mig. Hoppas att det gäller här i Deutschland också.
Rubriklöst inlägg
90 minuter. Körningen tar musten ur mig. Jag har fått frågan om det finns julmust här i Deutschland. Nej, det finns det inte, och därmed finns det heller ingen påskmust.
Minns ni? Praktik (från grekiskans praxis, πρᾶξις) som kommer från den grekiska termen "att göra", ställs speciellt ofta i motsats till teori eftersom teori inte involverar något agerande förutom teoretiserandet i sig.
Det hade blivit dags. I förmiddags kl.9.30 var det dags att gå från den trygga teorin till osäkerhetens praktik, även om man ändå måste hålla tungan rätt i mun (Bara det är praktik!) och även använda sig av den teori som lyckats fastna i minnescellerna*. Första körlektionen, som var en dubbellektion (2x45 min), är avklarad! Jag är fortfarande inte så avslappnad så att jag kan sjunga (som körläraren) medan jag kör och jag längtar tills ett par saker går på automatik, men jag är nöjd! Det gick helt ok! Inga skador, varken på bilen, förare, passagerare eller personer/fordon/djur som jag var i närheten av. Vi körde i och för sig på många icke-Oj, vad det var livat i holken i lördags-gator, dvs både fotgängare och trafikanter var av det sällsynta slaget, men därmed inte helt utom syn- och räckhåll och även sopbilen var ute på turné. Jag var uppe i iallafall 60km/h och fick både backa och svänga runt. Som tur är kan man ställa in det mesta i bilen utefter kroppsbyggnad. Det kommer att bli ett himla inställande (från högsta till lägsta i alla positioner) sen när jag och Benni kommer att turas om att köra hans gröna blixt. Jag och växellådan är ännu inte helt bundis, men övning ger färdighet, det har jag verkligen lärt mig idag. Körkortet är ännu låååångt borta, vilket är ganska självklart efter första körlektionen när man inte kört alls innan, men det är i sikte. Väderförutsättningarna kunde inte varit bättre. Torr mark och världens finaste vinterväder. Solen som strålat idag får mig att undra varför jag julpyntade igår (Är det verkligen december?) och istället för att fälla ner solskyddet i framrutan hade jag kunnat se hur cool ut som helst i ett par solbrillor, om man tänker bort att bilen skriker "körskola" och folk dämed bl.a. vet att det finns dubbelt upp av alla pedaler. Just nu tycker jag dock att det känns väldigt tryggt. Det är mycket att tänka på nu i början och jag är trött i huvudet, men jag är glad, även om jag inte riktigt fattar att det var jag som satt där bakom ratten. Efter körlektionen(erna) blev det en joggingtur och när jag skulle gå in på Edeka och handla efteråt möttes jag av ett lamadjur utanför ingången. När jag tänker tillbaka utgår jag ifrån att det var en lama, även om jag har ordet kamel på hjärnan. Jag kan inte komma på att jag såg någon puckel och är nu i efterhand glad att den inte spottade på mig när jag kollade den djupt in i de blåa ögonen. Självklart var "husse" vid den liggande lamans sida och skramlade med sin bössa.
*Inte de i immunsystemet, utan jag syftar på den delen i min hjärna som är ansvarig för att komma ihåg viktiga saker.
Parentes. Elementen har stängt av sig, eftersom solen värmt upp lägenheten så mycket. De sätts igång igen när det blir kallt nog. Våra limefrukter har blivit gula och därmed är det inom snar framtid dags för hemmagjord caipirinha.
