A som i Autobahn
Det går inte att undvika dem, iallafall inte i längden, och för ett par månader sedan (när jag fortfarande undvek den praktiska delen genom att gömma mig bakom teoriboken, och även en tid efter det) hade jag svårt för att se mig själv där, men idag var det dags! 180 minuter Autobahn + päääues (Körläraren betalade min kaffe, som inte var kaffe eftersom de inte hade någon laktosfri mjölk, utan en äppledricka.)
Hur ska man beskriva det hela? Det var en känslococktail med ganska väntade ingredienser. Spännande och läskande (läskigt) med en nypa körglädje. Mitt personbästa lyder 140km/h. Jag kan i upprymdhetens och koncentrationens (som riktades åt att verkligen hålla mig på min sida, inte köra för nära lastbilar och inte knäcka växelspaken (Den förtjänar mer kärlek och varsam behandlig än den för tillfället får) hetta ha kört något snabbare. Rekommenderad hastighet på Autobahn är dock 130km/h, vilket enligt mig är alldeles lagom, om man nu får vara lite svensk och slänga sig med termer som "lagom". Vi körde om den ena lastbilen efter den andra, körde genom tunnlar, tankade och jag må säga att det är en speciell (på ett bra sätt) känsla att verkligen få trycka plattan i maaattan!
Rumpan, den stackars bakdelen, tar lite stryk av att sitta så länge, kände jag. Stryk och stryk förresten. Rumpan gjorde sig påmind. En förnimmelse som annars mest tar sig uttryck efter att jag spelat squash.
Här kan ni kolla in pärlan jag kör! Jag kan dock inte säga om det är den senaste modellen här på bilden. Körläraren bytade nämligen upp sig precis efter att jag börjat köra. Det finns en massa finesser att titta och pilla på :)
http://www.academy-fahrschule-matutis.de/fahrschule/fahrschule.html
Stamceller. Det är inte de som gör att vi stammar, för då hade alla stammat.
Jag har länge gått och trott att tops var till för att rensa skit i öronen, slicka på för att sedan ta bort (om du är tjej, fast jo, ev. killar också) mascara som hamnat på alla andra ställen än det var tänkt, eller helt enkelt till att peta upp i näsan på folk man tycker mindre bra om. Uppfinningsrikedomen har väl egentligen inga gränser och i förra veckan fick jag två tops med posten. Det var inget hotbrev från någon som tycker mindre bra om mig, utan ett brev från "DKMS - Deutsche Knochenmarkspenderdatei" (jfr. Tobiasregistret). Självförvållat var det alltså, det här med topsen.
Varje dag drabbas någon i vårt land av en allvarlig sjukdom som kan kräva transplantation av stamceller. Det kan vara leukemi, svår blodbrist, immunbristsjukdomar, ämnesomsättningssjukdom eller svår strålningsskada.
Genom att gå med i Tobias Registret kan just du ge någon av dessa svårt sjuka människor chans till ett friskt liv.
Anmäl dig
Fyll i och skicka in din
hälsodeklaration via
hemsidan.
Spotta/topsa
Du får hem ett test-kit som
du enkelt skickar tillbaka
helt gratis.
Rädda liv
Finns en matchning får
du chansen att rädda
någons liv.
Jag anmälde mig via nätet, och på bilden ser ni alltså mitt test-kit - innehållandes tops. Det var bara till att köra. 1. Skölja munnen. 2. Köra runt med topsen inne i kinden i 30 sekunder. I fredags skickade jag tillbaka kuvertet med mina celler från munslemhinnan. Tanken slog mig: Hur kan de veta att cellerna verkligen kommer från mig? Om de kommer från en hund istället är det kanske för uppenbart men de skulle lika bra kunna komma från grannen. Men, vad skulle det tjäna till? Jag tycker att det är lite läskigt, hela den här grejen. En vacker dag ringer de kanske för att de har hittat en matchning. Läskigt eller ej, det kan inte finnas något bättre än att kunna hjälpa en annan människa att överleva. Benni är registrerad sedan något år tillbaka.
Topsen i badrummet använder jag bara till de två förstnämnda aktiviteterna i början av denna text, ifall ni nu skulle tro något annat.
Vet du vad? Besök http://www.tobiasregistret.se/
Informera dig! Kanske vill du också bli donator, eller skänka en slant! Det är gratis att bli donator, men hela processen kostar ändå pengar. Stöd de som stöder andra!
Idag gick jag in på mitt konto på cancerfondens hemsida. Tiden går. Jag har visst sammanlagt skänkt 31x100 + 1x50 kr = 3150kr. Jag är stolt över mig själv och det känns bra! Men, jag kan inte rädda världen själv och nu har jag bestämt mig för att inte längre vara månadsgivare. Jag är nöjd med mitt bidrag och nästa gåva går till något annat, antagligen det "tyska Tobiasregistret". Och varför inte det svenska?
Citronen faller inte långt från trädet
Det här är vår "Caipi-Baum", vårt "Caipirinha-träd"*. Från början var det inte mycket till träd, men han tog sig, växte och så småning om kom det en massa små, vita blommor. Snabbast vinner, när det gäller människan iallafall. Här stod två av blommorna som segrare och idag kan jag stolt visa upp resultatet, två små frukter. Det är en hybrid, en blandning mellan citron och lime. Vi har låtit de häna länge, för hur skulle det se ut om någon annan kom och skördade ens frukt! När vi kom in i vardagsrummet i morse låg den där på golvet, den ena hybriden. Plantan har under natten själv låtit sin frukt falla. Vi ser det som en gåva till oss. Vi får se när den andra faller.
*Antingen gör vi vanlig, ohederlig caipirinha eller så lagar vi en laxrätt som ska kokas ihop med caipirinha.
Små citroner gula. Här ser ni storleken på honom.
Nu kan breven bäras till sin rättmätige ägare
Det var lite för att jag tycker att vi förvirrat en viss brevbärare länge nog nu, lite för att jag vill vara säker på att bl.a. mina bankpapper och bankkort hittar hem och väldigt mycket för att det gör mig glad!
Brevlådan har blivit omdöpt till "Stierle / Jönsson". Förutom att mitt hjärta tar ett extra skutt när går förbi och ser detta, betyder det i stora drag att den som vill skicka post till mig numera endast behöver skriva mitt, och bara mitt, namn på kuvertet. Skulle det dock komma ett brev till där Bennis namn textats med finaste, tjejigaste handstil i skrikrosa utförande så vet jag att brevet ändå är till mig.
Den som väntar på något gott.......kan få vänta lite för länge.
Lite för länge och lite längre än vissa andra nära och kära hemma i Svaarje som redan har sett alla avsnitt från säsong två.
Sherlock. Serien. Namnet. Gåtan själv. Benedict Cumberbatch.
Benedict Cumberbatch - ska man skratta åt eller älska det namnet? Iallafall, så är det denne man som spelar Sherlock. Det tog en jädrans tid innan de blev klara med säsong två (lååångt efter att vi hade sett klart säsong ett) och till råga på allt så sitter jag nu här och väntar på att den dubbade versionen ska komma ut. Väntar jag inte så får jag sitta och se avsnitten utan Herr Stierle. Herr dubbare, dubba snabbare!
Jag tror att Sune hade varit stolt över mig
- Vad jobbar du med?
- Strössel. (HippHipp-Minis dejt)
- Vad jobbar du med?
- Jag piskar folk i bastun med björkris. (Killen som i bastun i söndags delade ut ett och ett annat "slag" med björkrisen.)
- Vad jobbar du med?
- Jag jobbar med biologisk och vegetarisk (mestadels till och med vegansk) mat. (Jag, Jenny Jönsson i egen hög person.)
Välkomna att kika in!
Minns ni?
"Det där är väl inge jobb, att vända på papper och säga "hmm"!?
När man jobbar ska man ju såga, eller hyvla och bli svettig och så.
(Sune - Sunes jul)
Jag tror som sagt att han hade varit stolt över mig nu, lille Sune. Visserligen är väl ett jobb där jag vänder på papper, rynkar på pannan ibland och säger "hmm" det jag huvudsakligen kommer att syssla med sen. Men tills jag nått den graden av sysselsättning (och även då) är detta ett perfekt extra-svett-jobb. Såga och hyvla vågar jag väl inte påstå att jag gör där, men det är inget "sitta på rumpan-jobb". Servera, hälla upp dricka, fixa te, göra kääffe, förbereda sallader och såser på tallrikarna, dekorera maten (och tallrikarna) med alltifrån sesamfrön till kryddor med namnet "Gute Laune" (Gott humör) eller "Sonne" (sol), förbereda olika salladsingredienser, röja borden, diska och städa m.m., det är vad jag gör, och jag tror att det lenligt Sune lätt kan klassas som ett riktigt jobb.
Det blir ett par gånger i veckan. Nu när det inte är högsäsong har de öppet vid lunchtid och på kvällen från kl.18 igen. Förra veckan (onsdag och fredag kväll) provjobbade jag, med framgång. På fredag och lördag kväll har jag mina två första riiihktiga arbetspass. Maten ser "lecker!" uuuut! Det är ett mysigt ställe och på sommaren kan man även sitta ute.
Vad lärde vi oss igår?
Igår lärde vi* oss att den femte grundsmaken på tungan kallas "umami". Kanske har jag en gång i tiden redan fått chansen att lära mig detta i skolan, men det är inget jag kommer ihåg. Om "Umami" vore en plats så skulle jag vilja åka dit. Den italienska, lilla fiskebyn "Camogli" som vi* besökte en dag i somras var helt underbart fin. Ibland blir det helt rätt när man bara går efter namnet. (Nu var det inte riktigt det Benni gjorde men jag skulle kunna ha valt den orten efter bara namnet.) När det kommer till boktitlar är det samma sak. Jag kan bli sugen på att läsa en bok bara för att titeln låter poetisk, konstig eller lockande på något annat sätt.
Jag vet dock inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av "Umami". Kanske en afriskans ort.
*Jag och mitt alter ego. Benni vet såklart redan allting. Det kan inte vara alls spännande ;P
*I det här fallet syftar jag verkligen på två människor. Det var jag och Benni.
Från rumpa till kind över baksmälla
Ich habe Muskelkater im Po.
Jag har träningsvärk i rumpan.
Ordet "Po" stötte jag på första gången när jag kollade igenom träningsutbudet på universitetet i Tübingen. Det fanns en kurs som hette "Bauch, Beine, Po" (Mage, ben, rumpa). Väldigt populär kurs (bland tjejer), såklart.
"Po" är egentligen en förkortning av "Popo" - rumpa, framför allt på ett liiidet barn.
Jag måste erkänna att jag tycker om ordet.
När vi ändå är inne på rumptemat kan jag lika bra passa på att spinna vidare. "Kind" heter "Backe" och logiskt (eller ologiskt) nog heter "balle", alltså ena halvan av rumpan (Vi utesluter alla stockholmare här, eller ja, när det nu har förtydligats att jag menar vår "balle" och inte deras "BALLE" kan de lika bra få ta del av diskussionen) "Pobacke". Jag tycker nog ändå att det finns lite likhet mellan en "Po" och en "Pobacke". Alla vet, smaken är som baken. Avgör själva. Jag skulle vilja prata med den person* som kommit fram till denna språkfiness.
Den slutar inte här.
Ich habe Muskelkater im Po.
På tyska betyder ordet "Kater" även "baksmälla". Ich habe einen Kater.
Briljant!
Muskelvärk är ju ändå lite som att ha en baksmälla i (i detta fallet) rumpan. Jag föredrar dock träningsvärk i rumpan istället för i huvudet. Helt klart.
Träningsvärken i rumpan kommer från 2x30 minuter squashspelande med Carola igår. Riktigt kul! Träningsvärken brukar ju (till skillnad från baksmällan) bli värre andra dagen. Det ska alltså bli spännande att se vad som väntar imorn. Idag blir det iallafall en avslappningsdag på Therme-badet.
Parentes. Tacos pimpat med avokado är the shit! (Om man får lov att använda det uttrycket.)
*Förenklat sett. Jag ser ingen anledning att gå in djupare på språkhistoria.
Jag har återigen lärt mig något nytt. Om det är vettigt eller ej är dock en helt annan femma.
Bechdel-testet. Vet ni vad det är? Jag visste det inte, tills igår.
För att klara Bechdel-testet måste en film ha minst två kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om någonting annat än män.
Jag säger då det. Hujeda mig. Jag tycker att det här är roligt. Att det ens finns ett test för det. Frågan är om man själv skulle klarat testet. Det tror jag nog. För det mesta iallafall, undantag finns det ju alltid.
"Bland de 50 mest lönsamma filmerna på bio förra året är det de som klarade Bechdel-testet som drog in allra mest pengar."
- Det vill jag hoppas.
"Undersökningen visade att 24 av de 50 mest lönsamma filmerna klarade testet, och att de filmerna dragit in nästan dubbelt så mycket som de som inte blev godkända."
"Filmerna som klarade testet drog in 27,4 miljarder kronor, medan de som misslyckades landade på 17,3 miljarder."
"Den överlägset mest lönsamma filmen bland de godkända var "The hunger games: catching fire"."
Jag skulle vilja ha en lista över alla filmer som inte skulle klara testet. Undra hur många av dem man sett. De måste ju inte vara dåliga bara för det, älle?
Black cod
Parentes. Idag börjar vi med den.
En räkning trillade in genom brevinkastet på Magistratsvägen. (Numret vet ni som ska veta det redan.)
Mottagare: Jenny Jönnson.
Avsändare: Bellevuestadion, Malmö
Påstående och fordran: Jag, Jenny Jönsson, skulle ha spelat squash på Bellevuestadion kl.13.15 - 14.00 den 25 dec. Kalaset gick på 120kr.
Jag mailade Bellevuestadion och frågade vad det var frågan om. Den 25 dec var jag hemma i Kungshult och det enda jag har spelat på just Bellevuestadion är padel.
Svaret från Bellevuestadion löd att jag hade blivit förväxlad med en annan Jenny Jönnson. De skulle givertvis kreditera erhållen faktura.
På annandagen, på annadagen eller på en aaaannan dag. Om man i Svaarje endast går efter namnet så gör man det svårt för sig.
Slut parentes.
Översättarens 5 budord
Enligt "pegasus-translations.com" lyder översättrens 5 budord enligt följande:
1. Ta dig inte an översättningar som är för svåra. Kan du inte juridik, låt bli den.
2. Hitta inte på. Finns inte ordet på Google är det ingen bra idé att just du etablerar det.
3. Fråga, fråga, fråga. Ring kunden och kolla vad han/hon menar istället för att gissa.
4. Översätt inga uppenbara dumheter. Kontakta kunden och föreslå en bättre formulering.
5. Deadlines är till för att hållas, gärna med god marginal. Din kund kan ha ont i magen av många stressmoment, du ska inte vara ett av dem.
Enligt mig borde det finnas minst ett till, som förtjänar en hedersplats längst upp på listan. Detta vore, och äro: TÅLAMOD!
En mycket god vän till mig, Linda, skulle översätta ordet "Black cod". Jaha. Svarttorsk översattes det med, men det verkade bara vara hittepo. Det verkar vara så att det kallas för svarttorsk eftersom fisken (torsken) i denna rätt får sin mörka färg av marinaden. Black cod skulle tydligen vara samma sak som Sablefish (sv. sobelfisk). Kunde detta vara lösningen?
Jag gav mig på ett försök att kolla på tyska sidor. Ibland hjälper det.
Black cod är på tyska Kohlenfisch. Det hittade jag direkt. Och Kohlenfisch kallas även Sablefish. Yes!
Sobelfisk heter Anaploma fimbria på latin och det gör den på tyska (Kohlenfisch - Black cod) också. Sobelfisk verkade alltså bli rätt. Det framkom även att Kohlenfisch, som ni nu vet är Black cod, heter Gindara på japanska. Och enligt ett fisklexikon heter Gindara Sobelfisk på svenska.
Sjukt.
Sammanfattning: Black cod = Sobelfisk, men det verkar inte intressera en enda kotte i Svaarje.
Tålamod! Ni fattar inte hur lång tid hela den här ruljansen tog från början till slut. Fråga Linda.
I förrgår gick det upp ett ljus för mig och det är dessutom inte alla som har tur
Ljuset
Vi stod och gjorde köttfärsbiffar, eller Fleischküchle; som det så fin heter här, i den här delen av landet. Jag vet inte varför jag inte tänkt på det innan. Egentligen vet jag det ju. Och ni vet det ju också, -le är "förminskningsformen" av något här, i den här delen av landet. Küchle är alltså = liten kaka. Fleischküchle = liten köttkaka. Alldeles jättelogiskt och hjärtevärmande. Hittills hade jag sett blint på ordet utan att tänka på vad det betyder. Alla ord betyder ju heller inte någonting, alltså själva ordformen. Träd till exempel, det bara finns där och lever helt obemärkt i ordförrådet.
Tur
Om det nu är det det över huvud taget handlar om. Igår var det röd dag här, i den här delen av landet. I bundeslandet Hessen var det det till exempel inte.
Nej, jag har inte gått under jorden. Inte helt och hållet iallafall, och jag känner hur det dåliga samvetets varma kårar smyger sig fram längs ryggraden. De är förhoppningsvis snart borta igen. I´m back!
Jag har utvecklat ett eget tvång, ett i-landsproblem. Det fanns så mycket jag ville hinna med att skriva och berätta för er om här på bloggen innan jag begav mig hem till mitt hjemland och den röda högtiden led mot sitt slut. Idag åkte julpyntet och alla julkort ut, men inte utan hjärtats frust. Det känns lite tommare i lägenheten nu, men man vänjer sig snabbt och ljusslingan på balkongen får äran att hänga några dagar till. Mitt egenskapade i-landsproblem tar sig uttryck i ett allt eller inget-syndrom. Varför ska jag skriva bara en del av allt jag vill skriva? (Det har ju blivit så). Då är det lika bra att det inte blir något alls. I-landsproblemet har dessutom förgrenat sig. När jag väl börjat skriva kan jag knappt sluta och det ploppar upp nya saker i tankeverkstan hela tiden. Post-it-lappar, som inte är några äkta post-it-lappar utan helt enkelt ett vanligt papper vid min sida, tjänar till att samla och påminna mig om allt jag under skrivandets och dagarnas gång kommer på att jag vill skriva. Det är inte lätt. Jag ska försöka att hitta en balansgång, det låter väl sunt?
Nyårslöfte/n: Nej. Men jag och Benni ska iallafall försöka att äta vegetariskt en gång i veckan. En hel vetenskap och en djävulsk självplågan. Nä, så farligt är det inte. Man ska bara komma på vad man ska äta istället. Istället för kött, och fisk, och kyckling och kalkon osv. Pasta med sååååås kan bli långtråkigt i längden. Det finns redan ett par vegetariska rätter vi slänger oss med ibland. Stekt potatis med stekt ägg och stuvad spenat. Det är godare än det låter! Spaghetti med pesto. Spaghetti med kantarell-citron-basilikasås. Även det gott. Men det blir mycket pasta, spaghetti och potatis.
En underbar nyårskväll: Ja, på tu man hand. Vin och Tübingenmonopol hemma. Nyårsmeny på restaurang. Livemusik i trästuga, bar, caipirinha (för min del, det är en favorit) och raketer nere vid sjön. Om vi gjorde stan osäker? Tja, lite.
Jag måste säga att det var mer än jobbigt att åka ifrån alla där hemma igen. När jag åkte hem den 19 december kände jag verkligen att det inte är långt hem till Svaarje och mina nära och kära. Det är inte på andra sidan jordklotet och det tar inte så lång tid att åka hem. Inte när man tagit sig till flygplatsen iallafall. Resan hit igen var låång. Det berodde inte på att flyget landade excellenta 30 minuter tidigare, utan på att det var överbelastning vid bagagebanden och jag därför fick vänta i 45 minuter innan min stackars blöta resväska äntligen dök upp. Jag missade första tåget och medans jag satt på Mc Donalds och väntade (wifiiiiii :)), eller ja, jag stod i kön och skulle beställa, så gav sig snubben bredvid mig sig på att inleda ett samtal med mig. Jag svarade vänligt på hans frågor, tills frågan löd om vi skulle äta något tillsammans där på Mc Donalds. Nej, tack, blev svaret. Jag ska ringa ett samtal och lite så, och det skulle jag faktiskt också.
Parenteser.
Daglig kontakt med hemmafolket är nog mer eller mindre ett måste.
Jag älskar mina nya pyjamasbyxor.
Jag har edan gaft problem med att stava till pyjamas (pjamas, pinsamt), schack och duscha. "Sch" på tyska, självklart, men då kan det väl inte stavas så på svenska också? Skärpning!
Eeeeeta myror?, som Mowgli skulle ha frågat. Nä, men jord, till efterrätt, som jag skulle ha svarat.
Den här "blomjorden" är riktigt, riktigt god! Vi testade en ny efterrätt och det blev så rätt! Egentligen ska man sätta blommor och placera ut maskar i jorden, men what the häääck, det behövs ej. Vi pimpade den med bär sen, supersmarrigt.
Vi har det mysigt. Det är Bennis sista lediga dag idag. "Hobbit 2" (Jag vet, den heter inte så) har vi sett, på världens minsta och mysigaste (så kändes det iallafall) bio med träbjälkar, snedtak och endast en salong. Vi testar nya recept och efterrätter (som ni såg ovan) med jämna mellanrum. Utöver vår dagliga eftermiddagskääffestund på soffan har vi börjat med att äta fruktmos, nu även med yoghurt. Gott mellanmål. Raupenimmersatt "Larvenaldrigmätt"* (som Benni kallar mig) = "Den mycket hungriga larven" (som den dåliga titeln på svenska heter) klarar sig inte utan mellanmål.
Cv och jobbansökningar börjar arta sig.
Jag tror att jag i onsdags åt en av världens godaste pizzor.
Besök är inplanerade :)
Jag brukar inte tvivla på sådant som man vet är rätt (Tomten finns) och som det finns klara bevis för (Jorden är väl rund?), även om man kanske inte alltid vill tro på det (Var tredje amerikan tror inte på evolutionen). Men den här gången vägrar jag att inse fakta. Min lugg växer snabbare än resten av håret, jag är helt säker på det.
*Vilken underbar ordkreation.
