Gissa ord-leken som ni vet är en lek som oftast äger rum i sängen vid sovdags. Benni har en förmåga att vilja dra igång leken precis när man tagit klivet över den där "Jag vill inte prata mer nu"-tröskeln som det vilar en förbannelse över. Börjar man prata igen blir man pigg på nytt och kan inte somna. Båda två har ofta svårt för att komma på ett nytt ord till den andre och när jag låg där igår dök av någon anledning ordet navelludd upp i huvudet.

 

Vanliga frågor är:

Är det en sak?

Är det/den i trä/plats/glas/metall?

Är det/den större än en fotboll?

 

Jag kom på att det inte skulle hålla i längden, bestämde mig för att inte låta Benni lista ut det ordet, och istället frågade jag honom vad navelludd heter på tyska. Han tänkte, och tänkte, alldeles för länge och jag fick aldrig något ordentligt svar.

Pilla navelludd!

Det måste ju finnas ett ord för navelludd! För en svensk är det ett av de naturligaste orden, har jag inbillat mig iallafall. Att inte ha ett ord för navelludd är som att ta bort en del av ordförrådets personlighet.

Idag skrev jag in det i ordboken "babla.se".

"Inga träffat"

Jag kanske råkade säga till Benni att det var ett viktigt ord.

Han påpekade återigen att vi inte har något ord för "Fremdscham". Och amerikanarna har det inte heller.

Det är ett genialt ord.

"Sich schämen" = skämas.

Ich schäme mich = Jag skäms.

"Fremdscham" = Att skämmas för någon annan. Det behöver inte vara någon man känner. Att sätta sig in i den personens pinsamma Situation och skämmas "med" denne. Att skämmas å någon annans vägnar.

Om jag har fattat det rätt så skäms man inte för någon annan utan snarare med någon annan.

Detta tål att redas ut.

Iallafall, så prioriterar man olika ord och uttryck i språken och kanske speglar det även människorna bakom.

Det är inte första gången jag upptäcker och förvånas över att ett ord/uttryck som här knappt går att leva utan inte Finns där hemma eller tvärtom.

 

I söndags morse var det dags för Schwedenprocession nr. 1 här i Überlingen.

Procession = högtidligt festtåg.

 

Det var en gång....

Under Trettioåriga kriget belägrades Überlingen åren 1632 och 1634 av svenskarna. Ca. 2000 borgare och bönder från Überlinge (inkl. förstärkning från städerna Bregenz och Konstanz) stod upp mot ca. 5000 svenskar. Man bestämde att när svenskarna äntligen drar sig tillbaka, ja då ska man för all evighet fira med ett högtidligt festtåg.

Och på den vägen är det. Man höll vad man lovade och än idag (två gånger om året sedan 1635) traskar det högtidliga festtåget med en silvrig "Schwedenmadonna" i spetsen genom Überlingen som en påminnelse om de svenska överfallen och belägringarna. Kvinnor och flickor klädda i speciella dräkter leder tåget, som börjar efter en gudstjänst i kyrkan, och följs av borgarskapet, präster och Oberbürgermeisterin med stadsråd. Män med svärd och historiska uniformer ansluter sig. Svärden är den viktigaste rekvisitan i deras "Schwerttanz" (svärddans).

 

Svärddansen utförs i anslutning till avslutningen av den andra Schwedenprozessionen (sön 13 juli). Trummor och andra musikinstrument ljuder under Tiden och en av karnevalens huvudfigurer dyker också upp.

 

I söndags morse var det dags för Schwedenprocession nr. 1 här i Überlingen. Orkestern hördes in i lägenheten genom stängda fönster och då och då hördes kanonerna skjuta. Eftersom att jag dagen innan tagit mig igenom ett halvmarathon (med ett Sverigesvettband i högsta hugg runt handleden) var jag inte särskilt pigg på att ta mig ner till stan (Gudstjänsten började kl.8 och tåget började sin marsch vid 8.45) innan jag skulle jobba kl.12.15. Kanonerna tycktes aldrig sluta skjuta och ett tag trodde jag att de inte skulle ge upp förrän jag visade min nuna där nere.

Dagen efter flydde jag fältet, och landet.

Linda mötte upp mig i Paris.

 

Parentes. Efter loppet, på kvällen, var jag, Benni och hans päron ute och åt i vinkällaren här i Überlingen. Det roliga är (sådär dagen innan Schwedenprozessionen), att på en av vintunnorna i väggen (Det Finns bilder på allihop och den här var precis bredvid oss) var en stadsmur och ett hus avbildat. Tillsammans försökte vi tyda den gamla skriften och kom ganska snabbt kom vi fram till att det stod "Denna port förstördes av Svenskarna år xxxx.)

 

 

Jag ser fram emot Schwedenprozession nr. 2 (med svärddansen) och tills dess ska beslut tas om jag ska gå ner med eller utan svettband.

 

När jag kom hem från Paris igår sa Benni att jag fått post medan jag varit borta. Ett "diplom" från halvmaran med namn, tid och pacering hade landat i brevlådan. I medföljande brev stod att eftersom jag inte varit närvarande vid prisutdelningen blev jag nu tillskickad priset för andraplatsen i min åldersgrupp (Det var inte många, men det är trevligt ändå.) Benni kunde varken hitta en handduk eller en pokal ( som jag fick efter loppet här i Überlingen i oktober) i det platta kuvertet och efter en liten stund hittade han mitt pris - en inträdesbiljett till apberget. Han hade varit tvungen att skratta. För mig, som har tjatat om det därade apberget sedan jag fick nos om ét, var det det perfekta priset. Antagligen har alla andra (i min åldergrupp) redan varit där, eftersom de flesta som var med i loppet är härifrån trakterna, eller så har man (när man ingår i min åldersgrupp*) inget som helst intresse av att besöka apberget och mata aporna med popcorn.

 

*Jag vet inte riktigt åldern på min åldersgrupp.

 

 

 

 

 

Mina skor, strumpor, mitt Sverigesvettband, mobilstrumpan och den rosa kyrkan i bakgrunden fick sätta färg på min annars svarta outfit. I min tyska garderob lyser färgglada träningsthirts med sin frånvaro och egentligen borde jag ha haft något av alla mina färgsprakande träningslinnen på mig. Jag är glad och stolt över att ha tagit mig i mål (i sällskap av några blåsor på fötterna) på mitt första halvmarathon på tiden 1:45. Av alla damer (72 stycken om jag inte minns fel. Männen var starkt överrepresenterade. Framför mig under loppet såg jag nästan inget annat än en flock testosteron om och sprang jag förbi någon så var det en man. En och en annan kvinna skymtades någon gång under loppet.) hamnade jag på 10:e plats.

Det är ett anspråksfullt lopp som växlar mycket mellan uppförs- och nerförsbackar och i slutet av km 17 kom den omtalade och elaka monsterbacken. I ögonblicket nedan hade jag ca 3 solvarma km kvar. Innan dess hade skogspartier skyddat mig och ca var 3:e km fanns det dricka och frukt längs vägen. Jag drack någon droppe vid första drickestationen, resten hällde jag över mig. Fyra gånger till under loppets gång hällde jag det heliga vattnet över huvudet.

Efter loppet var jag slut och värdechecken för en portion pasta (som jag glatt mig över hur länge som helst) med valfri sås löstes aldrig in.

Jag är jättetacksam och glad över att Benni och hans päron var där (även om Benni fångade upp mig precis när jag sprungit i mål. Han hade sett att mina rosa strumpor var på väg in i mål. Det hade inte varit allför lätt för dem (Benni och hans föräldrar) att hitta en ledig parkeringsplats. Löpargruppen jag tränat med består av en bunt riktigt trevliga människor och alla gladde sig jättemycket åt mitt resultat.

 När vi kom hit igen tog jag en tupplur innan vi (Jag, Benni och hans päron) gick ut och åt på kvällen.

Ikväll blir det middag på bortaplan igen - fast ändå hemmaplan. Jag och Benni ska till mitt jobb och eida. Vi har blivit inbjudna att äta för en viss summa. Det här äta ute-mat-marathonet kunde ha tagit sin början redan i fredags kväll, men eftersom vi visste att både lördagen och söndagen skulle bjuda på gott så valde vi att spara den där 5-rättersmiddagen (som jag fick i julklapp av Benni) på slottet till en annan kväll. Man ska skämma bort sig lite ibland men att äta ute tre kvällar i rad...nä, då sparar jag det hellre till en annan gång.

Normalt sett brukar jag ha kraft kvar att spurta ganska bra i slutet av ett lopp. Igår hade jag använt alla mina krafter (De två sista kilometrarna var absolut jobbigast.) och endast de sista metrarna orkade jag höja tempot lite igen. Jag hade blivit besviken på mig själv om jag efter ett helt halvmarathon hade haft så mycket kraft kvar som jag annars brukar. Jag är jättenöjd! Bergen syntes riktigt tydligt igår, två storkar gick och lullade på ett fält och det var verkligen häftigt att springa genom slottsgården. Längs loppets bana stod det åskådare på utspridda ställen och det hjälpte verkligen att de hejade på. De ropade t.o.m. ens namn ibland (Det avslöjades på startnumret.) Både jag och Benni hörde hur speakern sa "Här kommer Jenny Jönsson från Überlingen i mål!" när jag joggade in.

Jag är stolt och glad! 

 

 

 

 

13.35 går det av stapeln. Idag ska jag ta mig igenom mitt första halvmarathon.

Det blir spaghetti med köttfärssås och 12.30 åker jag med mitt kära löparpar till Uhldingen, där staten är. I mål väntar sedan Benni och hans päron.

Jag är nervös!

Jag är nervös!

Jag är nervös!

Tidigare har jag sprungit stadslopp, alltså lopp med företrädelsevis asfalt och kullersten som underlag. Idag blir det omväxlande terräng - skogsstigar, grusvägar och lite asfalt. Det är väl heller inte till någon nackdel att jag slipper kullerstenen. Det ska vara en av de vackraste löparsträckorna. Bennis pappa menade att jag inte skulle springa så snabbt att jag inte hann se den vackra omgivningen. Under de 21 kilometrarna hinner vi ta oss förbi ett friluftsmuseum ("Pfahlbauten" kallas hyddorna i Uhldingen. Därav namnet på loppet.), en rosa kyrka, ett apberg (Ja, där man kann mata dem. Det finns många distraherande moment längs vägen.), slott Salem och en och annan stork kommer säkert, som på många av träningarna, också att visa upp sig.

Vid var tredje Kilometer (ca) finns det dricka och frukt att ta del av och efter målgången bjuds det på en Portion pasta. Mitt mål idag är att inte äta under loppets gång och att låta bli att mata apor (o, jag nu ens ser några. De springer inte omkring fritt.) Vädret ser förresten ut att bli helt perfekt!

 

    

       

 

 

 

 

 

Eller ska jag leva upp till min ålder (Fast det är kanske för tidigt?) och slänga mig med frasen "Dagens ungdom!"

 

(Oj oj, vilka aggressioner. Söker man på "Dagens ungdom" på Google kommer det upp träffar som "Dagens unga måste skärpa sig!", "Dagens ungdom - vad är problemet?", "Varför mår ungdomar så dåligt idag?", "Dagens ungdomar är lata, feta och oartiga. Vad beror det på?", "Dagens ungdom, vad fan är det med er?", och här väljer jag att avsluta denna förtjusande lista.

 

Med den gula (och fula) ankungen i ena näven och "matavfall" i den andra tar jag trappan ner (Det är i och för sig enda sättet att ta sig ner, om man inte vill hoppa, eller hissa sig ner med hjälp av ihopknutna lakan, från fönstret.) och hör toner av klassisk musik. Det är inget konstigt med det. Vi har märkt att mjöl- och mjölmaskinstillverkaren här under oss är ett fan av Bach, Mozart och andra inom den kategorin. Trevlig trapphusmusik enligt mig. Varar lagom länge.

 

Förresten, ni visste väl att (All information från Itzhak Tadeusz Skenström. Han beskriver sig själv som "musikprofessor, kompositör, violinist och lite all möjlig skit inom det klassiska området. Mina elever brukar se mig som en kulturfascist. Liksom många av mina landsmän flydde jag från Ungern, dock är jag tämligen ensam om att ha gjort det 1974".):

 

"Johann Sebastian Bach, fugornas herre, komponerade preludier, postludier, snapsvisor, slagdängor och små dansbitar från 1200-talet. Hans son, Johann Christan Bach, uppfann moonwalken – inte Michael Jackson som många tror, utan Johann Christian, och hans bedrift var ännu större eftersom han utförde den på kullersten".

"Georg Friedrich Händel var en storartad begåvning, men också en smula dum i huvudet. Han var stor och fet och hade ett hästansikte fullt med fetmavalkar i hela ansiktet, vilket gjorde att han med sitt utseende smälte perfekt in i Londons kulturliv".

"Mozart var sin tids Lasse Holm. Han började spela fiol eftersom han var usel i bollsporter".

"Beethoven var så ful så att han idag skulle kunna vika ut sig i tidningen En Ding Ding Värld".

 

Tillbaka till trapphuset. Efter några sekunder i den klassiska musikens värld når jag till slut vår "sopstation" runt husknuten. Uppe på "träskåpen" som omger soptunnorna sitter två ungdomar och pimplar öl nu mitt på oljusa förmiddagen.

"Dagens ungdom". Jag skickade sms till Benni, som skriver prov med två av sina klasser idag, och frågade om det möjligtvis var så att två av hans manliga/valpiga elever inte dykt upp.

Ja, två är frånvarande. Vem vet, vem vet. Kul att de hittade just till sin(?) lärares sophörna.

Vi är omringade av byggställningar, lyftkranar och oljud och det kryllar av Byggare Bob. De bygger snabbt, något annat kan man inte säga. Och med de vädeförutsättningarna är inget annat att vänta. Om man bortser från förra veckan (Bilden är tagen då) så har den senaste tidens modeshow på arbetsplatsen här mitt emot balkongen (Det är naturligtvis mycket närmare än bilden ger intrycket av) företrädelsevis genomsyrats och inspirerats av en något mindre påklädd Byggare Bob. Vill du ligga rätt i tiden är det bygghjälm, shorts och bar bringa (+ bara ben) som gäller, varken mer eller mindre.

De borde känna sig iakttagna, men det är jag som gör det, fast att Benni menar att de inte kan se direkt in i lägenheten på grund av ljuset, eller vad det nu var. Det (Det blivande "läkarhuset", med garage undertill) har dessutom blivit på tok för högt.

Klagomuren, hej, hej!

1. Byggarna Bob kan se rakt in i lägenheten (Om man bortser från Bennis försök att lugna mig), och väsnas under tiden.

2. Utsikten. Vart tog utsikten vägen? Vi borde få sänkt hyra nu när vi inte har lika vacker utsikt längre. Skam på torra land. Som tur är är bergen (som jag inte ser vidare bra utan linser, om det inte är en väldigt bra bergsiktsdag) till vänster om denna byggnad och sjön till höger. Men byggnaden kommer ändå att skymma sikten alldeles för mycket. Snart är tiden kommen.

Ett tecken (som inte går att missa - kolla bilden) på att byggnaden blivit på tok för hög är den blå-vita Bajamajan som står uppe på byggarbetsplatsen. När man inte hinner ner i tid (och det är mer eller mindre bara män som springer runt och byggarebobbar sig), då är det på tok för högt, det måste ni hålla med om. Dessutom är det inte mer än rätt, men tanke på att de kan se rakt in här, att jag kan se rakt in i Byggarna Bobs hemlighus.  

 

Jag må erkänna att både jag och Benni dock tycker att det är lite intressant att iaktta byggarbetet ibland. Det svävar förbi saker utanför fönstret (Från lyftkranen) och cement sprutar hejvilt.

 

Bilden kommer inte till verklighetens rätt. Det ser ut som att vi bor i värsta industriområdet. Det gör vi ikk och glöm inte bort att vårt hus är lila.

 

 

Jag är iallafall på god väg.

När allt annat på jobbet är klart på kvällen/natten är det dags att ta fram moppen och skura golven. "Aaaaaskungen!"

"Jaja, vad är väl en bal på slottet...?"

Fortsättningen känner ni ju alla till.

Iallafall, så är det inte vilken mopp som helst. Det är en high-tech-mopp, åtminstone i min moppvärld. Istället för att trycka och vrida moppen (Den är platt framtill, och kann vikas ihop. Det är alltså inte en sån som ser ut som denna:  Gud vad svårt det är att beskriva en mopp.) hårt som satan, så "pumpar" man och hela grejen spinner runt. Jag kan inte förklara bättre och skulle gärna vilja veta hur ni efter min beskrivning föreställer er det hela. Priset, till skillnad från moppen, är inte att leka med. Jag minns inte summan men det var så mycket att en annan på jobbet (kille) frågade om man fick en städtant med på köpet.

Vad det hela egentligen handlar om är inte moppen i sig, utan mina moppmoves. När golven är skurade tömmer jag hinken i toaletten. Toaletten (rummet) har inte plats för någon "Mitt feta, grekiska bröllop"-fest och för att inte skita ner golvet igen (när det inte torkat än) så måste jag "surfa mig fram" på en liten trasa på golvet. När jag gjorde detta baklänges, ut från den lilla toaletten (En natt nu i veckan) så kände jag för första gången att jag hade riktiga moonwalk-moves. I´ve got the moves like Jackson! Fortsätter det såhär så kommer jag snart att kunna moonwalka som en kung!