Ett skutt ut i det okända
Linda skickade en påminnelse till mig, och en presentation till Benni, om hur jag såg ut i somras när vi hade tagit det omotiverade beslutet att hoppa från kanten av Knivsåsen. Det var inget självmordsförsök, vi ville bara ha skoj, och testa våra gränser/utmana oss själva. Linda hoppade i nästan direkt. Jag, jag väntade, i godan ro (Linda fick under tiden öva på att trampa vann.) En störig liten kille kom förbi ett antal gånger (och hann hoppa ett antal gånger) och ropade, på icke-skånsk dialekt, "Meen, hopparåå!" innan jag till sist hoppade. Hoppa är förresten till att ta i. Till slut stod jag så nära kanten att jag inte kunde hålla mig tillbaka längre, jag gled ner och "hoppade". Plums. Jag tvingade mig att göra det en gång till, men sen fick det vara bra. Medan jag stod där uppe och försökte förmå mig själv att hoppa, så spände jag mig något enormt. Ändå har jag simmärkena "Baddaren" och en massa andra, som jag inte minns namnet på.
Bilden talar även om hur jag just nu känner mig inför körlektionerna. Osäkerheten tar överhanden och jag tycker inte alls om att känna mig så osäker, iallafall inte när jag vet att jag måste göra något igen, och igen och igen och samtidigt vara i sällskap av osäkerheten själv. Jag spänner mig, och det hela tar hårt på krafterna. Mitt mål är att bli den modiga, lilla ankungen som inte tvekar utan enbart glädjer sig åt att hoppa i.
Imorgon är det första-hjälpen-kurs som gäller. Kl. 8-16 håller spektaklet på. Tyskarna har kommit på att det vore bra om så många som möjligt deltar i dessa kurser, men vem hade betalat för att göra det om det inte hade varit ett måste. Inte många. Alltså bestämde de sig för att alla som vill ta körkort ska gå en första-hjälpen-kurs. På så sätt tvingar de en stor del av befolkningen att delta. Därmed är du tvungen att ingripa i en nödsituation, så länge du inte utsätter dig själv för fara. Jag är faktiskt glad för att jag tvingas gå kursen.
Parentes: Mina, Bennis och Lindas linser kom med posten idag.
Kommentarer
Trackback
