Efter att ha varit här i ganska exakt (i måndags) två månader och julflyget hem går på torsdag, kände producenten att det var dags att publicera sista delen av triologin "Två resväskor, en vinterjacka och ett murmeldjur." Det bjuds dessutom på en alldeles gratis extended edition*. Jag ska försöka att inte gå alltför djupt in på livet. Att avgränsa mig, det är mitt problem. 

 

Det var egentligen inte mycket som skilde sig från alla andra gånger jag flygit till Benni. Förutom att jag vaknade upp i Lindas säng (Det var planerat och en inbjudan från hennes sida som jag är mycket tacksam över och glatt tackade ja till.) Och förutom att mitt rum ekade tomt när jag lämnade lägenheten. Förresten, förutom att jag hade två resväskor med mig och förutom att Linda åkte med till Malmö och Emma och Emelie hoppade på i Malmö och åkte med över till Kastrup. Två förutomtill, de sista, jag lovar. Förutom att jag hade en vintejacka på mig (med ett murmeldjur i fickan) fast att det verkligen inte var tillräckligt kallt för det (Ni vet från andra blogginlägg hur länge det var varmt här och att Benni tittade konstigt på mig när jag ville gå ut med jacka på) och att jag grät på flygplatsen när jag skulle till Benni. Det brukar vara tvärtom, jag blir ledsen när jag ska flyga ifrån honom. Men ni vet varför jag grät. Just då var det fokus på att lämna, inte på att komma fram, och det gjorde mig ledsen.

Jag och Linda var i väääldans god tid till tåget, och det är snarare ett fett undantag än en god vana. Vi satt ner och väntade, lugnt och fint. Bara någon enstaka minut innan tåget skulle rulla in på perrongen upptäckte vi (via synorganen, inte hörseln) att det hade blivit spårändring. Tack för den upplysningen! Det är inte så att man är i läge att slå världsrekord i att så snabbt som möjligt ta sig från ett spår (1, som är nere) till ett annat när man har två resväskor att släpa på, även om Linda fanns troget vid min sida. Att ta den kortare vägen över spåret var inte heller ett alternativ. Vi hann, vi hann med tåget. Puh! Men, när vi satt oss ner och var beredda att pusta ut fick vi reda på (även detta av en slump) att det var fel tåg. Fel och fel, detta var egentligen rätt tåg men de klyddade till det och vi fick ta ett annat. Problem: Jag hade bestämt med Emma och Emelie precis vilken tid och vilket tåg de skulle möta mig på. Ringde Emma, ringde Emelie, Emma, Emelie. Inte nog med det. Jag och Linda hade väntat på tåget så relaxat, och lite av min relaxitet (Man får lov att hitta på egna ord på sin egen blogg) berodde nog på att jag trodde att jag köpt en biljett till Kastrup. Vad jag egentligen gjorde var att ladda på mitt Jojo-kort, inget mer. Det kom ingen kontrollant på sträckan mellan Lund och Malmö och som tur var fick jag tag i supersnabba Emmelie som köpte en biljett till mig innan hon hoppade på tåget. Jag tror inte att det kom någon kontrollant efter det heller, men det känns helt klart bättre att åka med en biljett (och ett murmeldjur) i fickan. 

 

Om tre dagar (eller två. Jag vet inte hur man räknar) är jag hemma i Svaarje igen. Det känns som att jag varit här länge, men samtidigt inte. Det känns som att det var jättelängesen Benni stod där på perrongen i Überlingen klädd i Lederhosen och tog emot mig. Tänker man på det hela i tid (2 månader) så är det inte så lång tid. Två månader, det var länge standardtiden mellan gångerna jag och Benni sågs innan. Jag fattar inte hur jag kunde vara utan honom så länge. Det var heller inte lätt, men jag fattar det inte. Och nu känns det att det är längesen jag träffade nära och kära där hemma. Det räcker inte med Viberkontakt just nu, jag vill ha mer. Det ska bli så kul att komma hem och se och krama alla. Samtidigt vet jag att det kommer att kännas jobbigt, för när vi står där arm i arm, så kommer jag att bli ännu mer påmind om hur mycker jag saknar alla. Jag ska heller inte sticka under stolen med att jag tycker att det känns lite jobbigt att åka ifrån Benni nu, men vi ses ju snart igen. Så fort jag sätter foten på svensk mark förvandlas mitt levnadssätt till nomadernas. Det är konstigt att komma hem men inte ha något hem. Så klart är jag välkommen överallt, det vet jag, men man har ändå ingen fast punkt och resväskan kommer att följa en hack i häl. Nadine har flyttat in i mitt rum, Linda har flyttat in i Nadines och Maria har flyttat in i Lindas. Jag försöker att se det framför mig. Det kommer att vara konstigt att komma till lägenheten, se sina saker (som jag har kvar där) och ändå är det inte mitt hem längre. Det känns lite som att jag ska komma hem igen, som när man kom hem från en utlandstermin. Men jag bor ju här nu, det förstår jag nog inte heller riktigt. Redan innan jag åkte hit hade jag bokat julflyget hem. Den 19 har hela tiden funnits i mitt huvud. Det känns jobbigt att komma hem och säga hej för att sedan säga hejdå igen, men jag ser jättejättejeeeeetemycket fram emot er alla och Svaarje. Det är nog ändå lite så att jag har två hem nu, ett här och ett hos er. 

 

 

 

 

 

 

*Tvåvägsperspektivet. Nu kan jag även blicka tillbaka på händelsen. Händelsen? Blicka tillbaka på den dagen, och tiden som gått sedan dess. Ja, det tar vi.

 

Parentes. Murmeldjuren mår prima!