Det var faktiskt skönt att springa sex rundor istället för en enda lång. Hur höll jag nu reda på vilket varv jag var på? Jag räknade tyst för mig själv i huvudet. På andra varvet rapporterade ett kid genom att skrika att vi var på andra varvet. Kommentatorn pratade hela tiden och nämnde ofta namnen på de som sprang över mållinjen. Vid andra varvet sa han mitt namn, "Jenny" , och jag vinkade glatt. Jag skulle kört "Silviavinkningen". Folk hejade på (på de sträckorna där det stod någon) och kidsen highfivade med mig längs kanten. När jag kom imål efter sex varv (jag var inte 100%, men 98% säker på att jag sprungit sex varv) blev jag imponerad över att speakern fick till både för och efternamn: "Och där sprang Jenny Jönsson i mål!". Under loppet blev det mörkare och mörkare och vissa delsträckor var jag nästan ensam på banan. Jag varvade en del folk och sista biten spurtade jag snabbt som sääätan och sprang i mål jämsides med en man. Jag tror att vi båda försökte komma i mål före den andre. När jag senare kollade på resultatlistan såg jag att vi kom i mål exakt samtidigt. Efter loppet fick man äpple och te. Te! "Finns det ingen kall dricka?", undrade jag. Nä, det fanns det inte, men jag fick en av de (plast)muggarna som stått längst på bordet. Det var faktiskt väldigt gott med te. Jag är bra på att stirra ner i marken när jag springer och glömde som vanligt att kolla på klockan. Jag visste inte vad jag hade fått för tid. Det var jobbigt att springa men jag var inte kräktrött när jag kom i mål. Någon gång vill jag springa mig kräktrött. Här handlar det inte om att verkligen kräka, utan om känslan. Tror nästan att jag sprungit de snabbaste rundorna hemma i Skrylle. Då brukar jag vara helt slut när jag kommer "i mål". Jag har redan tidigare märkt att det finns snälla människor här i Überlingen. Efter loppet, när jag strosade runt med mitt te, kom en av organisatörerna och pratade med mig. Tror han hade lagt märke till när jag kom i mål. Han sa att jag nog fått en bra tid osv. Vi stod och snackade ganska länge och till slut fick jag låna hans reflexväst. Min klädsel var perfekt för loppet, men för kall för att vara ute både innan och efter loppet. Jag berättade att jag kom från Lund. "Jaha, min dotter heter "Lynn", sa han. Jaaa, men jag sa "Lund", inte "Lynn". Han var iallafall trevlig och jag fick både telefonnummer och mailadress till hans fru (vad trodde ni?? :)) som också visade sig vara översättare. Antingen har hans fru ingen egen emailadress eller så ville han inte ge ut hennes för emailadressen jag fick bestod av hans och hennes namns med ett "och" emellan plus efternamn (Censur här). Gulligt. I högtalarna babblade de om prisutdelning på en skola i närheten. Jag hade inga som helst planer på att gå dit. Inte förrän snubben jag pratade med sa att jag borde gå dit. "Du kommer att få pris". "Va, är det sant?".