Två resväskor, en vinterjacka och ett murmeldjur. Del 1.
Jag tror jag börjar med att förklara det här med murmeldjuret. Ni förstår säkert själva var informationen nedan kommer ifrån.
Murmeldjur (Marmota) är ett släkte inom ekorrfamiljen (Sciuridae), som i sin tur är en undergrupp i
ordningen gnagare. Kroppen är undersätsig och kindpåsar saknas. Öronen är mycket små och pupillen rund.
Tummen är bara rudimentär, med ofullständig klo. Tredje framtån är längst och svansen kort och yvig.
Här det väsentliga för sammanhanget:
I Europa lever murmeldjur i alpina bergstrakter (till exempel Alperna, Karpaterna och Pyrenéerna). Arterna i släktet håller lång vinterdvala som oftast varar mellan 6 och 7 månader, ibland upp till 9 månader.
Här förklaringen:
På tyska finns uttrycket "Att sova som ett murmeldjur". Ni vet ju hur mina sovvanor var förr. Jag är stolt över mig
själv att jag nuförtiden inte sover bort halva dagen. För det första är det ganska svårt när man har ett regelbundet
heltidsjobb och för det andra vill jag numera få ut mer av dagen än bara halva. Iallafall så hände det att Benni i
början kallade mig för murmeldjur. Om det är en komplimang eller ej kan diskuteras. När han senare har varit ute och vandrat eller klättrat har det hänt att han har fått syn på ett murmeldjur och fotat det och skickat bilden till mig. Det är inte alltför ofta man får syn på ett faktiskt. Men de finns även i Sverige! När jag började jobba på XXXLutz fick jag två gosedjur i form av murmeldjur. Om man trycker på magen så joddlar de. Jag gav "hanen" till Benni och han har sedan dess bott här i lägenheten med Benni och joddlat en och annan gång när vi (jag och Benni) pratat i telefon). Hela tiden har det blivit sagt att "vi" snart kommer, snart flyttar "vi" in. "Vi" är i detta sammanhanget jag och det kvinnliga murmeldjuret, alltså honan. Jag ville egentligen inte stoppa ner henne i resväskan. Ändå provade jag. La murmeldjuret i den lilla, vinröda resväskan. I den stora hade det försvunnit bland alla kläder och en julstjärna. När jag sedan skulle pressa ihop och stänga resväskan som var üüüberfull så började murmeldjuret så klart att joddla. Det klarar inte av tryck på magen. Men vem gör det. Jaha, nähä, så kan jag inte transportera murmeldjuret. Det kändes dessutom lite elakt att lägga ner det i väskan, men ansiktet neråt. Istället la jag murmeldjuret i fickan på vinterjackan. Där låg det hela färden från Magistratsvägen till Überlingen, och det joddlade när det kände för det, vare sig det passade eller ej. Första gången var utanför lägenhetsdörren i Lund. Vi (Linda åkte med mig till Malmö) hade bara precis kommit ut genom dörren där nere, hade inte ens hunnit ta första steget, och då kom första joddlingen. I stadsbussen ner till Åke (busshållsplatsen Åke Hans) satte det igång igen. Och så fortsatte det. Det var såklart inget undantag när vi var på flyget, jag och mitt murmeldjur.
själv att jag nuförtiden inte sover bort halva dagen. För det första är det ganska svårt när man har ett regelbundet
heltidsjobb och för det andra vill jag numera få ut mer av dagen än bara halva. Iallafall så hände det att Benni i
början kallade mig för murmeldjur. Om det är en komplimang eller ej kan diskuteras. När han senare har varit ute och vandrat eller klättrat har det hänt att han har fått syn på ett murmeldjur och fotat det och skickat bilden till mig. Det är inte alltför ofta man får syn på ett faktiskt. Men de finns även i Sverige! När jag började jobba på XXXLutz fick jag två gosedjur i form av murmeldjur. Om man trycker på magen så joddlar de. Jag gav "hanen" till Benni och han har sedan dess bott här i lägenheten med Benni och joddlat en och annan gång när vi (jag och Benni) pratat i telefon). Hela tiden har det blivit sagt att "vi" snart kommer, snart flyttar "vi" in. "Vi" är i detta sammanhanget jag och det kvinnliga murmeldjuret, alltså honan. Jag ville egentligen inte stoppa ner henne i resväskan. Ändå provade jag. La murmeldjuret i den lilla, vinröda resväskan. I den stora hade det försvunnit bland alla kläder och en julstjärna. När jag sedan skulle pressa ihop och stänga resväskan som var üüüberfull så började murmeldjuret så klart att joddla. Det klarar inte av tryck på magen. Men vem gör det. Jaha, nähä, så kan jag inte transportera murmeldjuret. Det kändes dessutom lite elakt att lägga ner det i väskan, men ansiktet neråt. Istället la jag murmeldjuret i fickan på vinterjackan. Där låg det hela färden från Magistratsvägen till Überlingen, och det joddlade när det kände för det, vare sig det passade eller ej. Första gången var utanför lägenhetsdörren i Lund. Vi (Linda åkte med mig till Malmö) hade bara precis kommit ut genom dörren där nere, hade inte ens hunnit ta första steget, och då kom första joddlingen. I stadsbussen ner till Åke (busshållsplatsen Åke Hans) satte det igång igen. Och så fortsatte det. Det var såklart inget undantag när vi var på flyget, jag och mitt murmeldjur.
Nu är vi alla återförenade, jag och Benni och de två murmeldjuren (se bilden i mitten på förstasidan).
Kommentarer
Trackback
