Mina skor, strumpor, mitt Sverigesvettband, mobilstrumpan och den rosa kyrkan i bakgrunden fick sätta färg på min annars svarta outfit. I min tyska garderob lyser färgglada träningsthirts med sin frånvaro och egentligen borde jag ha haft något av alla mina färgsprakande träningslinnen på mig. Jag är glad och stolt över att ha tagit mig i mål (i sällskap av några blåsor på fötterna) på mitt första halvmarathon på tiden 1:45. Av alla damer (72 stycken om jag inte minns fel. Männen var starkt överrepresenterade. Framför mig under loppet såg jag nästan inget annat än en flock testosteron om och sprang jag förbi någon så var det en man. En och en annan kvinna skymtades någon gång under loppet.) hamnade jag på 10:e plats.

Det är ett anspråksfullt lopp som växlar mycket mellan uppförs- och nerförsbackar och i slutet av km 17 kom den omtalade och elaka monsterbacken. I ögonblicket nedan hade jag ca 3 solvarma km kvar. Innan dess hade skogspartier skyddat mig och ca var 3:e km fanns det dricka och frukt längs vägen. Jag drack någon droppe vid första drickestationen, resten hällde jag över mig. Fyra gånger till under loppets gång hällde jag det heliga vattnet över huvudet.

Efter loppet var jag slut och värdechecken för en portion pasta (som jag glatt mig över hur länge som helst) med valfri sås löstes aldrig in.

Jag är jättetacksam och glad över att Benni och hans päron var där (även om Benni fångade upp mig precis när jag sprungit i mål. Han hade sett att mina rosa strumpor var på väg in i mål. Det hade inte varit allför lätt för dem (Benni och hans föräldrar) att hitta en ledig parkeringsplats. Löpargruppen jag tränat med består av en bunt riktigt trevliga människor och alla gladde sig jättemycket åt mitt resultat.

 När vi kom hit igen tog jag en tupplur innan vi (Jag, Benni och hans päron) gick ut och åt på kvällen.

Ikväll blir det middag på bortaplan igen - fast ändå hemmaplan. Jag och Benni ska till mitt jobb och eida. Vi har blivit inbjudna att äta för en viss summa. Det här äta ute-mat-marathonet kunde ha tagit sin början redan i fredags kväll, men eftersom vi visste att både lördagen och söndagen skulle bjuda på gott så valde vi att spara den där 5-rättersmiddagen (som jag fick i julklapp av Benni) på slottet till en annan kväll. Man ska skämma bort sig lite ibland men att äta ute tre kvällar i rad...nä, då sparar jag det hellre till en annan gång.

Normalt sett brukar jag ha kraft kvar att spurta ganska bra i slutet av ett lopp. Igår hade jag använt alla mina krafter (De två sista kilometrarna var absolut jobbigast.) och endast de sista metrarna orkade jag höja tempot lite igen. Jag hade blivit besviken på mig själv om jag efter ett helt halvmarathon hade haft så mycket kraft kvar som jag annars brukar. Jag är jättenöjd! Bergen syntes riktigt tydligt igår, två storkar gick och lullade på ett fält och det var verkligen häftigt att springa genom slottsgården. Längs loppets bana stod det åskådare på utspridda ställen och det hjälpte verkligen att de hejade på. De ropade t.o.m. ens namn ibland (Det avslöjades på startnumret.) Både jag och Benni hörde hur speakern sa "Här kommer Jenny Jönsson från Überlingen i mål!" när jag joggade in.

Jag är stolt och glad!