Igår lärde vi* oss att den femte grundsmaken på tungan kallas "umami". Kanske har jag en gång i tiden redan fått chansen att lära mig detta i skolan, men det är inget jag kommer ihåg. Om "Umami" vore en plats så skulle jag vilja åka dit. Den italienska, lilla fiskebyn "Camogli" som vi* besökte en dag i somras var helt underbart fin. Ibland blir det helt rätt när man bara går efter namnet. (Nu var det inte riktigt det Benni gjorde men jag skulle kunna ha valt den orten efter bara namnet.) När det kommer till boktitlar är det samma sak. Jag kan bli sugen på att läsa en bok bara för att titeln låter poetisk, konstig eller lockande på något annat sätt.

 

 

 

 

*Jag och mitt alter ego. Benni vet såklart redan allting. Det kan inte vara alls spännande ;P

Ordet "Po" stötte jag på första gången när jag kollade igenom träningsutbudet på universitetet i Tübingen. Det fanns en kurs som hette "Bauch, Beine, Po" (Mage, ben, rumpa). Väldigt populär kurs (bland tjejer), såklart. 

Bechdel-testet. Vet ni vad det är? Jag visste det inte, tills igår.

 

"Den överlägset mest lönsamma filmen bland de godkända var "The hunger games: catching fire"."

 

Jag skulle vilja ha en lista över alla filmer som inte skulle klara testet. Undra hur många av dem man sett. De måste ju inte vara dåliga bara för det, älle?

 

En räkning trillade in genom brevinkastet på Magistratsvägen. (Numret vet ni som ska veta det redan.)

Vi stod och gjorde köttfärsbiffar, eller Fleischküchle; som det så fin heter här, i den här delen av landet. Jag vet inte varför jag inte tänkt på det innan. Egentligen vet jag det ju. Och ni vet det ju också, -le är "förminskningsformen" av något här, i den här delen av landet. Küchle är alltså = liten kaka. Fleischküchle = liten köttkaka. Alldeles jättelogiskt och hjärtevärmande. Hittills hade jag sett blint på ordet utan att tänka på vad det betyder. Alla ord betyder ju heller inte någonting, alltså själva ordformen. Träd till exempel, det bara finns där och lever helt obemärkt i ordförrådet.

Om det nu är det det över huvud taget handlar om. Igår var det röd dag här, i den här delen av landet. I bundeslandet Hessen var det det till exempel inte.

Jag har utvecklat ett eget tvång, ett i-landsproblem. Det fanns så mycket jag ville hinna med att skriva och berätta för er om här på bloggen innan jag begav mig hem till mitt hjemland och den röda högtiden led mot sitt slut. Idag åkte julpyntet och alla julkort ut, men inte utan hjärtats frust. Det känns lite tommare i lägenheten nu, men man vänjer sig snabbt och ljusslingan på balkongen får äran att hänga några dagar till. Mitt egenskapade i-landsproblem tar sig uttryck i ett allt eller inget-syndrom. Varför ska jag skriva bara en del av allt jag vill skriva? (Det har ju blivit så). Då är det lika bra att det inte blir något alls. I-landsproblemet har dessutom förgrenat sig. När jag väl börjat skriva kan jag knappt sluta och det ploppar upp nya saker i tankeverkstan hela tiden. Post-it-lappar, som inte är några äkta post-it-lappar utan helt enkelt ett vanligt papper vid min sida, tjänar till att samla och påminna mig om allt jag under skrivandets och dagarnas gång kommer på att jag vill skriva. Det är inte lätt. Jag ska försöka att hitta en balansgång, det låter väl sunt?

 

Nyårslöfte/n: Nej. Men jag och Benni ska iallafall försöka att äta vegetariskt en gång i veckan. En hel vetenskap och en djävulsk självplågan. Nä, så farligt är det inte. Man ska bara komma på vad man ska äta istället. Istället för kött, och fisk, och kyckling och kalkon osv. Pasta med sååååås kan bli långtråkigt i längden. Det finns redan ett par vegetariska rätter vi slänger oss med ibland. Stekt potatis med stekt ägg och stuvad spenat. Det är godare än det låter! Spaghetti med pesto. Spaghetti med kantarell-citron-basilikasås. Även det gott. Men det blir mycket pasta, spaghetti och potatis. 

En liten, blond, välkänd och respekterad svensk pojk yttrade igårkväll följande på tv (på Emmas tv):

 

"Det där är väl inge jobb, att vända på papper och säga "hmm"!?

När man jobbar ska man ju såga, eller hyvla och bli svettig och så.

 

Pojka heter Sune. Programmet heter Sunes jul.

Godmorgon Svaarje, förresten. Det är härligt att vara här!

Überlingen har en alldeles egen, en alldeles egen julmarknad! Den är liiiden, men ytterst mysig och fin! Hela "golvet är belagt med träflisor. Vi tog en sväng ner ikväll och åt var sin Currywurst med bulle och delade på chili con carne. Till detta bjöds det på julmusik alá barnkör som spelade instrument och strupen (min och Bennis) sköljdes med Glühwein. En perfekt sista kväll innan flyget hem lyfter!

Jag tror faktiskt att strumpor är ensamvargar. Hos mig dyker de alltid upp en och en, aldrig i par, och inte heller i flock.

Eller så försöker de anfalla från var sitt håll. 

Igår tog jag en liten promenix, bl a genom stan. Tänkte att "Jag kommer att sakna Überlingen", och kom på sekunden senare att jag kommer ju faktiskt snart tillbaka.

Jag hoppas dessutom att nallebjörnen som Emelie fotade välkomnar mig på Triangelstationen!

Efter att ha varit här i ganska exakt (i måndags) två månader och julflyget hem går på torsdag, kände producenten att det var dags att publicera sista delen av triologin "Två resväskor, en vinterjacka och ett murmeldjur." Det bjuds dessutom på en alldeles gratis extended edition*. Jag ska försöka att inte gå alltför djupt in på livet. Att avgränsa mig, det är mitt problem. 

 

Det var egentligen inte mycket som skilde sig från alla andra gånger jag flygit till Benni. Förutom att jag vaknade upp i Lindas säng (Det var planerat och en inbjudan från hennes sida som jag är mycket tacksam över och glatt tackade ja till.) Och förutom att mitt rum ekade tomt när jag lämnade lägenheten. Förresten, förutom att jag hade två resväskor med mig och förutom att Linda åkte med till Malmö och Emma och Emelie hoppade på i Malmö och åkte med över till Kastrup. Två förutomtill, de sista, jag lovar. Förutom att jag hade en vintejacka på mig (med ett murmeldjur i fickan) fast att det verkligen inte var tillräckligt kallt för det (Ni vet från andra blogginlägg hur länge det var varmt här och att Benni tittade konstigt på mig när jag ville gå ut med jacka på) och att jag grät på flygplatsen när jag skulle till Benni. Det brukar vara tvärtom, jag blir ledsen när jag ska flyga ifrån honom. Men ni vet varför jag grät. Just då var det fokus på att lämna, inte på att komma fram, och det gjorde mig ledsen.

Jag och Linda var i väääldans god tid till tåget, och det är snarare ett fett undantag än en god vana. Vi satt ner och väntade, lugnt och fint. Bara någon enstaka minut innan tåget skulle rulla in på perrongen upptäckte vi (via synorganen, inte hörseln) att det hade blivit spårändring. Tack för den upplysningen! Det är inte så att man är i läge att slå världsrekord i att så snabbt som möjligt ta sig från ett spår (1, som är nere) till ett annat när man har två resväskor att släpa på, även om Linda fanns troget vid min sida. Att ta den kortare vägen över spåret var inte heller ett alternativ. Vi hann, vi hann med tåget. Puh! Men, när vi satt oss ner och var beredda att pusta ut fick vi reda på (även detta av en slump) att det var fel tåg. Fel och fel, detta var egentligen rätt tåg men de klyddade till det och vi fick ta ett annat. Problem: Jag hade bestämt med Emma och Emelie precis vilken tid och vilket tåg de skulle möta mig på. Ringde Emma, ringde Emelie, Emma, Emelie. Inte nog med det. Jag och Linda hade väntat på tåget så relaxat, och lite av min relaxitet (Man får lov att hitta på egna ord på sin egen blogg) berodde nog på att jag trodde att jag köpt en biljett till Kastrup. Vad jag egentligen gjorde var att ladda på mitt Jojo-kort, inget mer. Det kom ingen kontrollant på sträckan mellan Lund och Malmö och som tur var fick jag tag i supersnabba Emmelie som köpte en biljett till mig innan hon hoppade på tåget. Jag tror inte att det kom någon kontrollant efter det heller, men det känns helt klart bättre att åka med en biljett (och ett murmeldjur) i fickan. 

 

Om tre dagar (eller två. Jag vet inte hur man räknar) är jag hemma i Svaarje igen. Det känns som att jag varit här länge, men samtidigt inte. Det känns som att det var jättelängesen Benni stod där på perrongen i Überlingen klädd i Lederhosen och tog emot mig. Tänker man på det hela i tid (2 månader) så är det inte så lång tid. Två månader, det var länge standardtiden mellan gångerna jag och Benni sågs innan. Jag fattar inte hur jag kunde vara utan honom så länge. Det var heller inte lätt, men jag fattar det inte. Och nu känns det att det är längesen jag träffade nära och kära där hemma. Det räcker inte med Viberkontakt just nu, jag vill ha mer. Det ska bli så kul att komma hem och se och krama alla. Samtidigt vet jag att det kommer att kännas jobbigt, för när vi står där arm i arm, så kommer jag att bli ännu mer påmind om hur mycker jag saknar alla. Jag ska heller inte sticka under stolen med att jag tycker att det känns lite jobbigt att åka ifrån Benni nu, men vi ses ju snart igen. Så fort jag sätter foten på svensk mark förvandlas mitt levnadssätt till nomadernas. Det är konstigt att komma hem men inte ha något hem. Så klart är jag välkommen överallt, det vet jag, men man har ändå ingen fast punkt och resväskan kommer att följa en hack i häl. Nadine har flyttat in i mitt rum, Linda har flyttat in i Nadines och Maria har flyttat in i Lindas. Jag försöker att se det framför mig. Det kommer att vara konstigt att komma till lägenheten, se sina saker (som jag har kvar där) och ändå är det inte mitt hem längre. Det känns lite som att jag ska komma hem igen, som när man kom hem från en utlandstermin. Men jag bor ju här nu, det förstår jag nog inte heller riktigt. Redan innan jag åkte hit hade jag bokat julflyget hem. Den 19 har hela tiden funnits i mitt huvud. Det känns jobbigt att komma hem och säga hej för att sedan säga hejdå igen, men jag ser jättejättejeeeeetemycket fram emot er alla och Svaarje. Det är nog ändå lite så att jag har två hem nu, ett här och ett hos er. 

 

 

 

 

 

 

*Tvåvägsperspektivet. Nu kan jag även blicka tillbaka på händelsen. Händelsen? Blicka tillbaka på den dagen, och tiden som gått sedan dess. Ja, det tar vi.

 

Parentes. Murmeldjuren mår prima!

Det var kul att köra idag (De tre första gångerna jag körde var det så fint väder att jag blev bländad av solen. Idag var det dimma! Den här dimman är inte alltid att leka med. Nu var det ok, och det är la bra att öva under inflytande av olika sorters nederbörd och väderförhållanden.) Gissa hur många rondeller det finns i Überlingen. 

Rätt! 13 stycken!

Efter lektionen blev jag avsläppt utanför posten, eller rättare sagt, jag körde till posten, kollade så att det inte fanns risk att jag slog upp dörren på någon (Det vill de se på uppkörningen.), och klev ut. Mitt bankkonto är öppnat, nästan, och i och med det kan Benni kassera in alla bonuspoäng som jag nämnt tidigare i bloggen. Hääärligt, hääärligt. Kontot är bara nästan öppnat ja. Jag fick ett mail (från banken) om att jag skulle gå med ett visst papper till posten. På det pappret stod att jag skulle ta med det pappret (nedre delen), pass och någon form av intyg som styrker att jag är skriven här. Framme vid disken på posten lämnade jag fram allting. De knappade in en massa på datorn och skrev sedan ut det. Vänligen kontrollera uppgifterna. Ok, stämmer, stämmer, stämmer, stämmer ej. "Polismyndigheten I". Det är ingen etta, det är ett "i". De fattade ju inte alls vad de skrev av från passet så jag fick förklara att det skulle vara "Polismyndigheten i Skåne". Det blev "Polismyndigheten i Skane". Kvinnan förklarade att hon inte kunde skriva den där ringen ovanför a:et. Det är ok, sa jag. Om vi har det på tangentbordet? Ja, det har vi. Intressaant, tyckte hon. Jag saknar det mycket här i Tyskland, sa jag. Nu väntar jag på mitt bankkort, som jag kan gå runt med i börsen, och titta på.

 

Det känns litta knas att säga det, men jag måste tänka på systeryster Kaiza varje gång jag går på toaletten nu. Hon har gjort en toarullehållare och jag hängde upp den på väggen igårkväll. Jättefint broderad är den!

 

 

Att månlanda, hoppa fallskärm, gå på vattnet, leta guld vid regnbågens slut. Inget av det. Att dammsuga i högklackat, det var det jag egentligen främst syftade på. En vän från studietiden vid Lunds universitet berättade en gång att hon ibland dammsugade i högklackat. För att få lite lyx i vardagen, för att pimpa de tråkiga måstena. Jag har funderat på att testa, men jag tror att 1. Det kommer ta längre tid än vanligt och 2. Parkettgolvet inte riktigt skulle uppskatta det. Min vän har tre småbarn och en av dem frågade henne varför hon hade högklackat på sig när hon dammsugade. Jag minns tyvärr inte vad hon svarade (men jag är övertygad om att hon alltid kan ge svar på tal.) Vill ni testa detta (och inte är ensamma hemma) får ni alltså räkna med omvärldens blickar och kommentarer. Det kan det vara värt!

Parentes. När jag var yngre tyckte jag att valnötter var de tråkigaste i heeeela nötmixen på julbordet. Nu tycker jag att de är underbart goda, speciellt tillsammans med clementin eller äpple. 

 

 

 

Kolla, kooooolla! Lingon! Burken är mindre än vad jag är van vid (men man kan vänja sig vid mycket och man tar seden dit man kommer), men vad gör det! Nu finns det lingon i huset. Vi (Jag stod ensam en liten stund eftersom Benni hade glömt att plocka på sig 400g-Tiramisu-paketen. Han kom tomhänt och ledsen tillbaka. Det fanns ingen den här gången.) stod vid kassan på Aldi och v någon anledning var min blick fortfarande i avscanningsläget. Där stod den, burken. Det var en "Aaaahhh"-upplysningsupplevelse. Allt omkring blir suddigt och fokus ligger på endast den här burken. Den liksom svävar upp i luften under ett harmoniskt och "sjungande" "Aaaahhh". Jag kan inte förklara bättre. Ni vet hur jag menar. Det är inte så att lingon är det godaste i världen, men som jag nämnt innan så behövs det till vissa rätter. Nu slipper jag att transportera en "lingonkorv" med tillbaka till Deutschland efter jul. Det påpekas ju dessutom - Skandinavische - att det här, det är inte tyskarnas eget påhitt, det kommer från de där uppe i Skandinavien. Nu återstår bara smaktestet. Laxen, den var också Skandinavienstämplad. Gud vad god den var! Huvudvärken följer under bilden.

Antydningar.

Det framkom på en teorilektion.

 

Det känns befriande att se, och inte bara höra, att man får lov (och väl ska) att stava ord med tre likadana bokstäver direkt efter varandra. Det är inte världens mest spännande eller exotiska ord på bilden, men det är plockat direkt från denna värld. Plastfönster. Kunststoff = konstmaterial. Jag är avundsjuk, det må jag säga. Inte på fönsterna, men på tillåtelsen att skriva fff inom ett och samma ord. Eller, så är det någon som stammar som skrivit som det låter. Jag: "Hur stavas det?". Benni: "Som det låter". Okeeeerå. Kjol stavas alltså inte kjol, utan choool. Fast, på tyska funkar det faktiskt bättre. Motexempel. Tschüss. Skulle kunna stavas tjyss också. Kankse. Holländska är annars en favorit. De har plockat lite av allt, lite från alla. Snatti, snatti every day. Om Gott & Blandat vore ett språk, vore det holländska.

Slutsats: Mitt liv hade, i vissa avseenden, blivit liiiite lättere om vi i Svaarje också hade fått ett godkännande. Jag väntar.  Faktiskt ganska tålmodigt.

Bekocht. Det är ett av balsamorden. "Wir werden bekocht." "Vi blir belagade." = någon lagar mat åt oss. Detta kan jämställas med "Maten är klaaar!". Vilket underbart ord, "bekocht", jag älskar det. Tänk att jag har levt så många år utan det ordet.

"Mundfaul", jag tycker om det. Direkt översatt: munlat. Någon som av någon anledning inte pratar så mycket. Vilket fiffigt ord. 

mundfaul, mundfauler, am mundfaulsten